– Det blir som en liten skuldkänsla, att jag har blundat för något, och det handlar om min kropp. Jag funderar mycket över signalerna. När skulle jag tagit det på allvar?

VM- och EM-medaljerna har duggat tätt under Lena Eliassons idrottskarriär. Men för fyra år sedan kom den första, av vad som skulle bli många, stressfrakturer.

– Från ena dagen till den andra började det göra jätteont.

Återkommande skelettskador

Hon tror att de återkommande skelettskadorna beror på att hon inte haft någon mens under stora delar av sin idrottskarriär.

– Du kan utveckla ett skört skelett om du inte har de här blödningarna. Och jag har många år utan regelbunden menstruation. Jag är helt övertygad om att det har påverkat, men sen tror jag att jag har spätt på det med att jag haft en stress runt mig i mycket jag har gjort i vardagen.

Som SVT Sport berättat i veckan har var tredje tjej på svenska riksidrottsgymnasier, som inte äter p-piller, någon form av menstruationsstörning. Det visar en aktuell studie från Karolinska institutet och Riksidrottsförbundet. Och även vuxna elitidrottare känner igen sig i problematiken.

”Kan göra mycket mer”

Karin Torneklint, förbundskapten för friidrottsförbundet, tror att tränaren spelaren en viktig roll.

– Man har ju ett ansvar att våga lyfta frågor och få den aktiva att se sambandet. Sen också att ta hjälp när man känner att det övergår min kunskap, att ta hjälp av någon som kan det i stället.

Hur jobbar ni med den här problematiken inom friidrottsförbundet?

– Inte speciellt bra, det kan jag inte påstå. Vi diskuterar det ibland när vi känner att vi har funderingar runt det. Jag försöker hjälpa till med kontakter om någon önskar hjälp. Men vi har ingen riktig strategi för hur vi tar tag i det hela eller jobbar strukturerat. Så vi kan nog göra mycket, mycket mer och mycket bättre.

Fick problem för 20 år sedan

Lena Eliassons problem dök upp för snart 20 år sedan, under gymnasietiden. Hon hade kämpat med en ätstörningsproblematik och tänkte att den sena mensen berodde på det. Hon valde att hålla oron för sig själv, rädd att det annars skulle hindra hennes idrottande.

– Har det inte funkat kan man göra som jag, blunda lite för det. Jag sköt på det lite till och tänkte ”talar jag om någonting nu vet jag inte vad konsekvenserna blir. Jag vill vara i nuet och fortsätta med den satsningen. Tänk om det tas ifrån mig”.

Till sitt 15-åriga gymnasiejag skulle hon vilja säga så här:

– Jag skulle tala om för henne att det starkaste du kan göra är att be om hjälp.