Philip Seymour Hoffman agerar trött tysk agent. En kedjerökande degig man med en hudnyans som man annars bara hittar i djuphavsgravar.

Han heter Günther. Har slö uppsyn, men vasst intellekt.

Philip Seymour Hoffman kunde göra såna här desillusionerade muttrande män med vänsterhanden – men gjorde det alltid med nervig närvaro. Här lagom tillbakalutad för att passa in i en John Le Carré-adaption.

Även om nämnde brittiske författare aldrig kommer att nå upp till sina fornstora Kalla kriget-dagar igen, skriver han fortfarande spännande spiondramer som går i armkrok med verkligheten. Alltså mer skrivbord och grå agentvardag, än Tom Cruise-gymnastik.

Här handlar det om hotet från den islamska terrorismen, det reella och det paranoida – vilket ju blir ju extra aktuellt i och med IS:s framfart.

Le Carrés uppfattning om spänning, alltså en indirekt långsamt alstrad sådan, känns fullständigt kongenial med regissören Anton Corbijns tidigare verk. Den här rockfotografen som kom ut som långfilmsmakare, jobbar ju med stämning och atmosfär, inte rak action.

I debuten ”Control” var han på mammas gata – en biopic om depressionsrockaren och idolen Ian Curtis var en lämplig start på långfilmskarriären. Efter nästa verk, ”The American” där stjärnan George Clooney gled omkring på tomgång i ett påfrestande pretentiöst Antonioni-töcken var jag snabb att räkna ut Corbijn som posör.

Lite för snabb, visade sig.

Det visuella är lika genomtänkt och ambitiöst men den här gången matchas estetiken av substans. I dova, lugubra bilder från ett inte alls turistlockande Hamburg följer vi Günther och hans kollegor på den tyska underrättelsetjänsten.

De har fått nys om att en efterlyst tjetjensk muslim olagligt tagit sig in i landet och befarar att ett terrordåd kan vara på gång.

Det hela utspelar sig vid tiden strax efter attacken på tvillingtornen på Manhattan, planerat av hamburgaren Mohammed Atta, så tyskarna är extra nojjiga, och måna om att denna gång mota Olle i grind.

Men eftersom det är Le Carré är gråskalorna i dramat såklart lika många som i det suggestiva fotot.

Intrigen slingrar sig fram mellan misstankar och fördomar, offer och gärningsmän som ideligen byter plats och till slut är det nog bara manusförfattaren som har full koll. Vilket trots allt är som det ska. Precis som i Tomas Alfredsons med rätta hyllade Le Carré-adaption ”Tinker Taylor Soldier Spy”.

Corbijns film är förvisso en rakare, mindre sak som inte riktigt kan mäta sig med svenskens stiliga skapelse men har ändå en lågmäld anti-charm som vinner i längden.

Det gör tyvärr inte det faktum att alla talar engelska. Bruten engelska. Med tysk, arabisk, amerikansk, tjetjensk brytning. Det är förbluffande fånigt faktiskt. Kalla mig puritan men ett sånt här missljud ska man inte behöva lyssna på i en internationell storfilm anno 2014.

Visst, man vänjer sig, men det la ändå en hinna mellan mig och berättelsen.

Mycket talar för att det är ett producentbeslut för att filmen ska vara lättare att sälja i USA, där man ju inte orkar läsa undertexter. Nu fick ”A Most Wanted Man”, som de flesta lite smalare skapelser, ändå bara en begränsad distribution i USA, så man skadesköt sannolikt filmen helt i onödan.

Det här var Philip Seymour Hoffmans sista stora roll (han dyker upp på ett hörn i kommande ”Hunger games”) och han sätter den som väntat rakt i krysset. Synd bara att han var tvungen att göra det med accent hämtad från ”Allå, ’allå, ’emliga armén”.

Se Fredrik Sahlin recensera filmen genom att klicka på bilden längst upp i artikeln.