Alldeles mot slutet i Abdulrazak Gurnahs Efterliv får en ung man i det som nu är Tanzania erbjudande om att skriva för radio. Det är tidigt 1950-tal och den engelske producenten tycker att det ska finnas ett undervisande drag i noveller. Det har den unge mannen ingenting emot och snart är han fast anställd.
Inte heller Gurnah har något emot att belära sina läsare, och i Efterliv visar han hur uppmarschen mot första världskriget såg ut sedd från en liten stad på Afrikas ostkust. Där lever Afiya en kort tid med sin bror innan denne tar värvning i den tyska kolonialmaktens armé och försvinner i kriget. I stället kommer Hamza till staden, skadad och utblottad sedan även han enrollerats i de tyska så kallade skyddstrupperna. De två blir ett par och får en son, just den unge man som får jobb på radion. Då är engelsmännen sedan länge herrar över landet.
Kriget i Europa är långt borta, det är de många upproren mot kolonialmakten och de strider som pågår mellan tyskar och britter i Östafrika som påverkar livet för romanens gestalter. Hamza lär sig sig tyska av en officer som vill att han ska kunna läsa Schiller, omgivningen tar för givet att Hamza utnyttjas sexuellt. Gurnah fångar här de tyska herrarnas djupt ambivalenta förhållande till de afrikanska rekryterna, att få någon att läsa Musen-Almanach für das Jahr 1798 kan vara en gåva men också ett övergrepp.
Perspektivet växlar mellan krigsskådeplatsen, som vid den här tiden –även i Europa – är någon annanstans långt bort, och staden, där livet pågår lika febrilt eller lugnt som alltid. Afiyas morbror är köpman, med tiden utvidgar han sin verksamhet, anpassar den efter tidens gång. Engelsmännen besegrar tyskarna, de nya herrarna kommer att bygga skolor, morbrodern bygger ett snickeri invid sitt handelshus, det kommer att behövas bänkar och skrivbord.
Gurnah låter hela denna utveckling, upproren, krigen, moderniseringen speglas i några få personers vardag, och det är på många sätt fascinerande och lärorikt att iaktta världen från en punkt som gör mitt eget centrum till osynlig periferi. Mot slutet går det väl fort, decennierna från 1920-talet till 1964, då den självständiga staten Tanzania bildades, klaras av på några sidor, det är som att den engelska kolonialismen bara behöver sammanfattas, medan den lite mer okända tyska kräver större utrymme.
Som litteratur fungerar Gurnahs berättarstil sämre. Den som likt den engelske radioproducenten tycker att det ska finnas ett undervisande drag i noveller och romaner har visserligen mycket att hämta, men den som vill ha gestaltning, öden att leva sig in i, en värld att upptäcka, snarare än historielektioner och redovisade fakta, får det svårare.
Hör mer om Efterliv i klippet ovan.
Efterliv av Abdulrazak Gurnah
Utgiven: 2021
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Översättning: Helena Hansson