Det här är en liten film. Spelplanen begränsad, ensemblen kärnfullt minimerad, gesterna små – men samtidigt hyser ”Bakom stängda dörrar” så oerhört mycket, så många eggande referenser, tankar och berättarlager att jag inte vet var jag ska börja.

Varför inte mitt i?

Vi vet sällan var vi befinner oss. I Claudes eller Germains fantasi? I filmens verklighet? I början är vi på fast mark, men den eroderar snabbt, snabbare än vi först anar.

Är hela historien måhända ett falsarium? Är vi egentligen bara publik på en föreläsning om narrativ, om skapande, om hur människans outsinliga törst efter en god historia så friktionsfritt gifter sig med vår önskan att berätta. Jo, antagligen.

Det är en mycket medryckande föreläsning, ska tilläggas, hållen av filmlärde regissören François Ozon som gett oss cineastiska fester som exempelvis ”Swimmingpool”, ”8 kvinnor” och ”Kärlek tur & retur”.

Okej. Från början då.

Germain är fransklärare (och misslyckad författare) och så in i märgen trött på alla ointresserade gymnasieelever som inte ens klarar av att sätta ihop två meningar på ett korrekt vis, men så plötsligt får han upp ögonen för begåvningen Claude, en tystlåten kille som tar uppsatsskrivandet på högsta allvar.

Bit för bit, kapitel för kapitel, dras Germain, och vi, in i Claudes liv – vilket till stor del går ut på att infiltrera klasskamraten Raphas hem.

Claude kommer från ett trasigt hem, utan mamma, med rullstolsburen pappa, och vill ha allt det som Rapha har. Mest sugen är han på den svala, vackra och uttråkade mamman (Emmanuelle Seigner), som han inledningsvis lite föraktfullt bara benämner ”medelklasskvinnan”.

Så långt alltså en spännande men långsamt skridande dramaupptakt om en uppkomlings oroande intrång i medelklassens tillsynes trygga miljöer. Det doftar lite Mr Ripley, lite ”Match Point” (Woody Allens film, vars affisch också skymtar förbi i en scen) och en hel del Claude Chabrol men Francois Ozon nöjer sig inte med det, här går han full meta på våra rumpor.

Germain blir nämligen helt fångad av den (kanske) dokumentära fiktionen som hans elev serverar honom i småportioner, som små poängfulla såpaavsnitt med tydliga klipphängare. Germain börjar korrigera, driver Claude framåt, kliver in allt oftare i handlingen. Kanske är det han själv som berättar hela historien, möjligen är han påhittad av Claude. Eller så är de varandras alter egon. Hur nu det skulle vara möjligt?

François Ozon passar också på att så där med vänsterhanden daska till den ängsliga konstvärlden, här representerad av Germains fru, spelad av alltid majestätiskt dominerande Kristin Scott Thomas. Hennes roll är kanske inte den mest utmejslade, men med sina Annie Hall-kläder och lätt neurotiska framtoning utgör hon ena halvan av en underhållande kulturduo där Fabrice Luchini briljerar som den milt machiavelliske Germain.

Överste ceremonimästare är naturligtvis Ozon, det är han som drar i trådarna och han gör det med en lättsam fingerfärdighet som redan vid eftertexterna får en metafilmsfantast som undertecknad att vilja se ”Bakom stängda dörrar” en gång till.

Minst.