Avförtrollningen av världen brukar det pratas om, efter den tyska sociologen Max Webers uttryck. Då menar man den dubbla förändringen av sekularisering och modernisering, som förändrat vår värld på djupet. Till ett samhälle som värderar rationalitet högre än känsla, där människor är mer produkter på en marknad, än existentiella varelser.
Därför blev förlagsvärlden en symboliskt effektiv spelplan för Lisa Langseths tv-serie ”Kärlek & Anarki” – och Therese Bohmans fjärde roman ”Andromeda” är ett melankoliskt syskon till den berättelsen.
Mindre slapstick, större vemod. Men striden är densamma – ett anrikt förlagshus på dekis kämpar för att överleva, både som företag och konstnärligt hem i en tid där litteraturen förvandlats till transportlösning för underhållning, debattbränsle och kändiskult.
Studenten Sofie saknar ord för känslan av hemlöshet i ett Stockholm för ett drygt decennium sedan. När hon blir praktikant på förlaget väcks rädslan att avslöjas som ovärdig. Hennes liv förändras när den desillusionerade förläggarnestorn Gunnar bjuder in henne att bli kompanjon i arbetet med förlagets kronjuvelserie Andromeda, för den mest raffinerade litteraturen. Hon blir en utvald som genast misstänkliggörs av kollegorna.
”Andromeda” är ett psykologiskt passionsdrama, men mer tyglat än Bohmans tidigare, flanörkostymen m/Hjalmar Söderberg ger behaglig svalka åt prosan men också en lite mindre rörelsevidd, jämfört med den vildare ”Den andra kvinnan”.
Men den är likt Bohmans tidigare romaner också ett klassdrama i undertexten.
För det ståtliga förlagshusets idé var ju inte bara att ge ut det sanna, det sköna och det nya, utan också att bidra till kraften bakom det svenska 1900-talets stoltaste farkost: klassresan.
Mytens Andromeda binds vid en klippa för att offras till ett havsmonster som straff för att hon skrutit om sin skönhet. Hon räddas av Perseus och blev med tiden en stjärnbild.
Är det en bild av ödet för de två klassresenärerna; kulturmannen Gunnar och Sofie, den unga kulturkvinnan som kommit för sent till festen?
Kanske mest en bild av den förstelning som drabbat idén om bildningen och litteraturen idag – en stjärnbild, men inte levande verklighet – och därmed dödat tron på klassresan, på social förändring och ett samhälle som tål både förtrollning och upplysning?
Det är en finstilt sorgesång som både trasslar till det och bjuder in sin läsare. Och för den som, post-metoo, grubblar över maktbalansen i relationen, och vad som egentligen hände, är romanen en liten present av återförtrollning. Vi vet inte riktigt, men intresserar oss starkt för gåtan och mysteriet. Såsom det är i litteraturen.