Smitta som en generell metafor för sociala händelser har alltid legat nära till hands i mass/kommunikations/konsumtions-samhället. Ända sedan förra sekelskiftet har klädstilar, ungdomskulturer, politiska rörelser, musikformer, köpvanor beskrivits som utbrott av smittsamma infektioner.

Nu i det tidiga 2000-talet när det globala samhället är extremt hopkopplat – och samtidigt extremt medvetet om att vara det – är det kanske mer frestande än någonsin att ty sig till smittspridningen som paraplymetafor och grundmall för samtidstolkning.

Men är det så bra? Är det så meningsfullt? 

Just under pandemi-åren 2020-21, när smittspridningens samhällsbeskrivning är närvarande överallt, har den brittiske epidemiologen Adam Kucharski skrivit en populärvetenskaplig bok om smitta med den aptitliga undertiteln “om virus, våld, finanskriser och fake news”. 

Kucharski utgår från tesen att epidemiologernas modelleringar av smittspridning kan ”hjälpa oss förstå smittsamma fenomen inom helt andra fält” som det står på bokens baksida. Och så kör han igång, som ett jättelångt sommarprogram blandande högt och lågt, episoder med teori, luftiga paralleller med stabil empiri, facebookinlägg med ebolavirus. Kort sagt blandar han kultur och natur, vilket alltid leder till svårigheter. 

Jag tycker nog att han undan för undan visar att biologisk smitta i de allra flesta fall inte är en särdeles bra eller meningsfull tolkningsmatris för sociala, politiska, kulturella skeenden och processer. Riktigt bra funkar den kanske bara på ekonomiska kriser där orsaker och verkan är robusta; riktigt dåligt på allt som påverkas av mänskliga känslor, övertygelser, värderingar och viljor. 

Virus sprider sig för att de vill ta sig in i en värdcell och föröka sig. Det är en klar och enkel drivkraft. 

Mem sprider sig på nätet av en oändlig mängd motsägelsefulla och ogenomskinliga orsaker, djupt förborgade i människosjälar som törstar efter närhet, har sinne för humor och skyddar sig med distans. Det blir snabbt alldeles för komplicerat för de epidemiologiska modellerna. 

Kucharski kritiserar nyhetsmedia som vid moskéskjutningarna i Christchurch 2019 rapporterade gärningsmannens motiv, eftersom man vet att sådan information kan inspirera andra muslimhatare att gå till aktion; händelsen kan så att säga vara smittsam. En invändning som väl ändå mest visar att det är tur att nyhetsmedia och samhällsdebatt inte kontrolleras av epidemiologer. 

Bäst är Kucharski när han skriver om det han kan: biologisk smittspridning, hur den kan förstås och motverkas. Det är god folkbildning 2021.