Bruce Springsteens tjugonde studioalbum öppnas på ett utpräglat o-bruciskt sätt. Över ett lågmält akustiskt gitarrplockande sjunger han med en hes och, ja, gammal röst – om hur kort livet är. Ena minuten är du här, nästa minut är du borta. Det är en mjuk, gungande vaggvisa, inte för små barn utan för gamla rockgubbar.
Bossen har blivit 70-plussare, med allt vad det numera innebär. Vad det däremot alltid, även pre-corona, inneburit, är att människor i ens närhet börjar försvinna. Det är omkring tio år sedan som vännerna och bandkollegorna Danny Federici och Clarence Clemons i the E street band gick bort, för två år sedan dog även George Theiss vilket gör Springsteen till den enda kvarvarande medlemmen i hans ungdomsband The Castiles.
Last man standing är en precis lagom sentimental låt om att bläddra bland bilder och förlora sig i minnen, bara för att vakna upp ensam kvar med sin tinnitus som enda sällskap. Letter to you är ett album om att bli gammal, och Springsteen avhandlar både den nostalgiska och den sorgliga sidan av saken på ett rakt och ärligt sätt. Men det är samtidigt en hyllning till livemusiken, till Springsteens storhetstid, till fansen och inte minst: till bossen själv.
För första gången på flera år är han återförenad med sitt kompband the E street band och på låtar som Ghosts och Burnin' train låter de så mycket som Bruce Springsteen och the E street band att det nästan blir lite meta – helt medvetet, förstås. De och vi får vältra oss i hur det låter när bandet gör det bästa av vad de har, låter den där välsmorda maskinen leverera och kräma ut amerikansk rock från tiden när den var som bäst: det är slingrande gitarrsolon och stönig skriksång.
Albumet har spelats in i Springsteens hemmastudio under bara några dagar, och låtar där det nästan går att höra och känna svetten närmast scenen är en fin present i coronatider när en tretimmarsspelning med Bruce är mer än långt borta.
Som ytterligare en pusselbit i denna musikaliska retrospektiv finns tre låtar från 70-talet, före solodebuten, som aldrig tidigare släppts. Janey needs a shooter är klassisk springsteensk storytelling. I Song for orphans hörs en ung Bruce, starkt influerad av Bob Dylan. Vilken tur ändå, att han hittade sin egen röst.