Chimamanda Ngozi Adichie slog igenom år 2006 med den prisbelönta romanen En halv gul sol, och har sedan dess skrivit om klass, feminism, rasism och föräldraskap. Bland hennes mest kända romaner finns Lila Hibiskus (2010) och Americanah (2013).

Nu är hon aktuell med essän Anteckningar om sorg, där hon skriver om sin pappa, som gick bort förra året. Essän handlar om hur vi talar om sorg, hur vi hanterar sorg, om skuld och ilska. Och om hur kärlek och minnen håller den döde vid liv.

”Trodde jag var sjuk”

När Chimamanda Ngozi Adichie intervjuas i SVT Babel, berättar hon om att hennes mamma också har gått bort, bara några månader efter pappans död. I intervjun beskriver hon sorgen efter föräldrarnas bortgång som fysiskt smärtsam.

– Jag trodde att jag var sjuk, för jag tänkte att ”något är fel med mig, med mitt hjärta”, berättar hon.

Chimamanda Ngozi Adichie kände att hjärtat var tungt, likt det välkända, lite klyschiga uttrycket “med ett tungt hjärta”.

– Då började jag tänka på att klichéer är just klichéer av en anledning. Jag tänkte: det är verkligen sant att ens hjärta kan bli tungt, så tungt, säger hon.

Sorg och minne

I intervjun med SVT Babel berättar Chimamanda Ngozi Adichie att skrivandet blev ett sätt för henne att närma sig sorgen och minnas sin pappa. Anteckningar om sorg är också ett slags bevis på hans existens. Chimamanda Ngozi Adichie menar att sorg till viss del handlar om att försöka minnas den som man har förlorat – och att det finns en rädsla för att personen ska försvinna ur ens minne.

– Skrivandet blev ett sätt för mig att säga ”han existerade, det var på riktigt, det hände”, säger hon.

Du kan se hela intervjun med Chimamanda Ngozi Adichie på SVT Play