Gamla iranska, poetiska bildmakare som Mohsen Mahkmalbaf och Abbas Kiarostami (med filmande familjer) får ursäkta, men nuförtiden regerar Asghar Farhadi. Han skapar universella och samtida dramer om relationsproblem. Han är här och nu.

Vi såg det i ”About Ellie”, och framförallt i Oscarvinnaren ”Nader och Simin – en separation”, och i den sistnämda berättar den persiske parterapeuten i sitt senaste verk om ett havererat äktenskap, men den här gången får vi ta del av konsekvenserna. Här ligger nämligen separationen fyra år tillbaka i tiden. Ahmad lämnade sin franska fru Marie och deras två barn för att resa tillbaka till hemlandet men när ”Det förflutna” rullar igång är han tillbaka i Paris för att skriva under skilsmässodokumenten.

Gamla känslor vaknar till liv, komplexa band börjar vibrera men Marie lever med en ny man, vilket Ahmad inte har något större problem med, det har däremot hans tonårsdotter.

Från dessa inte speciellt uppseendeväckande premisser väver den manusskrivande regissören en imponerande mångfacetterad historia, med extremt nyanserade roller, som växer framför våra ögon till ett stillsamt men kraftfullt drama om kärlek, etik, skuld och individens plats i kollektivet.

Med andra ord inte helt olikt ovan nämnda succé, rent tematiskt, men här ligger han närmare karaktärerna och deras känslor, lutar sig mindre mot samhällsapparatens nyckfullhet.

Den här gången har Farhadi alltså tagit sitt precisa och själfulla regisserande från hemlandet till Frankrike och han visar sig ha lika god hand med franska skådespelare (bland annat Bérénice Bejo från ”The Artist” och Tahar Rahim från ”En profet”) som iranska – detta trots att han denna gång regisserade via tolk…

Familjetemat är universellt, förklarade Farhadi på presskonferensen i Cannes förra våren. Alla kan relatera till den situationen, menade han, oavsett vilket språk som de ömma eller sårande orden uttalas på. Ska man döma utefter hans filmografi är det bara att hålla med.

Produktionsförhållandena är dock inte likadana. Några oförsiktiga ord vid fel tillfälle kan resultera i yrkesförbud eller fängelse – fråga bara Jafar Panahi eller någon annan av Farhadis kollegor.

Asghar Farhadi har än så länge lyckats duka under ayatollornas radar. Intellektuella dramer om relationer uppfattas kanske inte som speciellt hotfulla eller allegoriskt regimkritiska. Eller så har de styrande ett gott öga till honom.

Nåväl, frihetskämpe i det fördolda, medlöpare eller mittemellan – han är i alla fall en jäkel på kärlek. Och film.