I ivern att bekämpa rasismen har det svenska samhället gallrat bort ordet ”ras” angående människor, både ur vardagsspråket och ur det officiella språket, som Catrin Lundström och Tobias Hübinette påpekade i sin bok ”Vit melankoli”.

Ras är till exempel inte en av de sju diskrimineringsgrunderna som listas i diskrimineringslagen. Det kan ju verka konstigt med tanke på att rasism samtidigt, med ganska bred samstämmighet, betraktas som en av de allra vanligaste formerna av diskriminering.

Eller helt naturligt, med tanke på att vi alla vet att mänskliga raser inte existerar, utan är något som rasismen uppfunnit för att sortera och nedvärdera människor, skriver Kulturnyheternas Per Andersson.

På senare år har en mindre grupp rasismforskare argumenterat för att ordet ”ras” bör återinföras i det svenska språkbruket. Inte som ett falskt biologiskt begrepp, utan som ett socialt begrepp – termen för de kategorier som aktiveras i rasismen.

Det har uppfattas som en extremposition i debattens marginaler. De har fått åtskilliga rubriker men ganska lamt gensvar. Ibland frenetiskt motstånd, som när debatten handlat om det rimliga över att föra statistik med någon form av rasbegrepp (istället för någon variant av invandrarbegreppet).

När jag själv recenserade Lundström och Hübinettes bok i december höll jag det för orealistiskt att det djupt misskrediterade rasbegreppet skulle kunna göra comeback i svenskan. Men mycket kan förändras på sex månader.

Rasismdebatten har snabbt förändrats, fördjupats, komplicerats och globaliserats. Nu känns det mindre osannolikt.

Dagens Nyheters undersökning idag – med det chockerande resultatet att vården ofta och villigt tillmötesgår rasistiska önskemål i valet av läkare – visar också på relevansen i argumentationen från Tobias Hübinette med flera: Utan ordet ”ras” är det lätt hänt att rasismen glider undan beskrivning och analys.

Önskemålet om en ”svensksvensk” eller ”ljus” läkare betyder ju att man vill ha en vit läkare, inte en svart eller brun. Om man låter ett sådant resonemang utspela sig inom ett gängse vårdspråk – där brukare har rätt att känna trygghet i vårdsituationen – kan man kanske lätt komma fram till att det är ett rimligt krav.

Den här patienten upplever kanske ångest och stress vid tanken på att bli fysiskt berörd av en svart eller brun människa, och är det icke ändamålsenligt att vidta alla åtgärder för att minska patienters stress och ångest?

Placerar man sådana krav och önskemål i ett språk som innehåller ordet ”ras” kommer man till ett annat resultat: Att välja läkare efter ras är rasism, ett system som tillåter det är ett rasistiskt system. Och är inte det en både sannare och mera användbar analys?