När utställningen ”Ecce Homo” tog plats i Uppsala domkyrka 1998 var det som att hon bröt upp en ny port till Herrens hus med kofot. Stickor och strån rök, men ny luft och nytt ljus sipprade in.

Att Elisabeth Ohlsons genombrottsutställning orsakade det den gjorde berodde på ett antal samverkande faktorer. Dels bröt bilderna mot ett gammalt tabu kring sexualitet i allmänhet och homosexualitet i synnerhet.

Fick stöd av ärkebiskopen

Dels var de så extremt tydliga både i sitt budskap och sin estetik att ingen kunde missa poängen. Här fanns inga mystifierande dimridåer eller öppningar till alternativa tolkningar. Bilderna av Jesu liv liknade inte bara gamla skolplanscher utan Elisabeth Ohlson var rakt av inspirerad av dem – och 1400-talsmåleriets skickligt detaljskarpa och teatrala tablåer.

Men inget hade nog hänt, mer än hat och hot, om inte ett antal av kyrkans högsta företrädare, som ärkebiskop KG Hammar, passat på att smita in genom den uppbrutna porten och ge Ohlson sitt stöd.

Kritiserades för ”enkla” bilder

Delar av konstvärlden, den ibland så snipigt ogina, kunde mena att Ohlsons bilder var för enkla och utan tolkningsmöjligheter. Men det var en del av styrkan i det ihärdiga arbete som hon oförtrutet fortsatte med livet ut.

Konstens styrka och förmåga till kommunikation. Den kan vara effektiv som en kofot.