It’s a sin skulle ha haft titeln The boys, men fick byta namn för att undvika sammanblandning med superhjälteserien med samma namn (2019). Nu fick den heta It’s a sin istället – lite mindre klatsch kan man tycka, men samtidigt är Pet Shop Boys gamla listetta från 1987 en utmärkt kompanjon till denna vibrerande berättelse om hemlig livsglädje under tungburna lager av skam och självspäkelse.  

It's a sin handlar om ett gäng unga vänner/älskare/partners som utforskar Londons gayscen under 80-talet, det årtionde då hiv/aids gick från viskningar om en hemlighetsfull ”bögcancer” till världsomspännande pandemi.  

Vi följer tre unga pojkar: den valpige Ritchie (Olly Alexander) som hoppar av juristlinjen för att bli skådespelare, den flamboyante Roscoe (Omari Douglas) som flyr sin nigerianska familj efter en misslyckad demonutdrivning och den underbart blyge och vänlige skräddarlärlingen Colin (Callum Scott Howells).  

Tillsammans med den godhjärtade Jill, som snart blir gängets hjärta, flyttar de in i en fallfärdig lägenhet, kallad The pink palace. Där fångas såväl dagen som natten i en ändlös rad fester som vävs ihop till ett allt starkare band av samhörighet och familjeskap.  

Men pojkarna dansar på randen till en avgrund. Året är 1981 – samma år som hiv/aids för första gången skulle bli känd för världen. Vi anar tidigt att de rosenkindade pojkarna som förlorar sig så hungrigt i den hedonistiska Londonnatten knappast kommer att klara sig till slutet.  

Det första tecknet är när Henry (spelad med fantastisk brittisk accent av amerikanen Neil Patrick Harris) – en vänlig äldre homosexuell man som tar Colin under sina vingar - drabbas av plötslig sjukdom. Hans pojkvän sedan 30 år har haft återkommande förkylningar och de handfallna läkarna frågar om de haft kontakt med fåglar.  

Snart är det munskydd på och isoleringsavdelning med lås från utsidan.  

Senare begravningsbyråer som vägrar ta emot infekterade kroppar och familjer som bränner sina dödas ägodelar – av rädsla för smitta eller av avsky.  

Det är så mörkt som det låter. Samtidigt går det inte att värja sig från berättelsens porlande livsglädje och ljus: festen, kärleken, vänskapen - allt brinner som starkast när kometen närmar sig. Och The pink palace-gänget står in i det sista skuldra vid skuldra inför döden. Det är gripande. Efter varje avsnitt är det som att det bubblar av sockerdricka i bröstet.  

It’s a sin uppmanar oss att fånga dagen, vara solidariska med våra älskade, se skönheten och skörheten i tillvaron. Det är inga små ambitioner, inte heller långt ifrån rena banaliteter. Men inför en sån fullständigt känslomässig tonträff är det bara att kapitulera.