Kazuo Ishiguro må vara Svenska akademins hundrade manliga val (mot 14 kvinnor sedan 1901) men han är också en författare med rötter i två världar som skriver om dem som lever i imperiers mörka hjärta. Och visst blir det också en liten vemodig avskedsvinkning från det europeiska fastlandet till den brittiska ön inför Brexit (som Ishiguro är motståndare till)?
Förnyelsen i Akademins val detta år kanske ligger i Ishiguros genreförnyelse, hans sätt att ömsom skriva noveller, realistiska klasskildringar, fantasy eller dystopiska sci-fi-verk som den isande ”Never let me go”. Vi har kommit en lång väg från reaktionerna när Doris Lessing – äntligen och alldeles för sent – fick priset 2007 och det ansågs att sciencefiction-delen av hennes konstnärskap stod i vägen för riktig storhet, inte bara att det fördröjt priset.
LÄS MER: ”En ära som tar andan ur mig”
Det är hädiskt att saluföra ett konstnärskap med att jämföra det med ett annat – som att låta som näthandelstropen ”tyckte du om den här kanske du också gillar”. Men alla de som älskade filmatiseringen av Evelyn Waughts ”En förlorad värld”, stig genast in i Ishiguros ”Återstoden av dagen”(1989). Samma tid, samma melankoli men helt annan hantering.
”Återstoden av dagen” är en roman (som blev en oförglömlig film av James Ivory 1993 med Anthony Hopkins och Emma Thompson i huvudrollerna) om det brittiska imperiet som skoningslöst omedvetet klassamhälle.
Berättelsen inleds i skuggan av Andra världskriget med att butlern Stevens av sin sorglösa arbetsgivare föreslås ta en liten semesterresa (ni tjänsteandar ser väl ingenting av England). Stevens tanke om att nog ser han och hans likar England fast de är instängda i de stora husen ställer brittiska imperiet i bakgrunden av de stora rum som är Stevens plikt och liv. Vem ser hur landet ligger? Vem tillmäts betydelse nog att berätta det? Hur mycket människa kan ett klassamhälle ta ur en människa utan att hon blir en osynlig slav också för sig själv?
LÄS MER: Kazu Ishiguro får Nobelpriset i litteratur
”Återstoden av dagen” är skriven med en nerpressad melankoli i en ytterst dresserad prosastil, så att man hör den sirliga butlerns röst under läsningen, hans rörande och plågsamma tilltro till sin arbetsgivares politiska omdöme. Som också den visar sig vara en illusion. Den avslöjade förbindelsen mellan brittisk överklass och tyska makter ger allt högre eko i vår tid av växande högerextremism och självförvållad naivitet.
För det är en roman om hur anpassligheten gör både självständighet och kärlek omöjlig. Stevens är lydnaden, lojaliteten och självförglömmandet personifierad. Det är en livsfarlig social situation som Ishiguro avlyssnar och låter sprida som en stor sorg till läsaren.
LÄS MER: Sara Danius: Som en blandning mellan Kafka och Jane Austen
”Never let me go” (2005) är istället boken för alla dem som, i tv-seriens spår, fortsätter att falla för fantastiska Nobelpriskandidaten Margaret Atwoods dystopiska ”Tjänarinnans berättelse” från 1985 – en ilande mörk historia om en framtid där vissa människor föds för att bli varulager och reservdelsdepå för viktigare människor. Tills de inte längre är användbara och ”fullbordas”.
Det är ett fint författarskap av en i Nobelsammanhang ganska ung författare (Ishiguro är född 1954) som förenar det där hjärtats och snillets egenskaper som inledde Akademins prismotiveringar 1901, eller samvete och stil som det kallades av den en gång inflytelserika litteraturkritikern Stig Ahlgren.
Enda invändningen är att priset inte lär så många så mycket nytt: Kazuo Ishiguro är redan mycket och brett läst. Men den populära dominans som prisades förra året med Dylan, ett val lika självklart, som Leonard Cohen hann säga det, som att ge Mount Everest en medalj för att det är det högsta berget, har han förstås långt ifrån.