• Viktigt meddelande:

    Viktigt meddelande till allmänheten i Skelleftehamn och Örviken i Skellefteå kommun, Västerbottens län. Det brinner i ett industriområde med kraftig rökutveckling till följd. Räddningsledaren uppmanar alla i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på Sveriges Radio P4 Västerbotten.

Foto: Scanpix.

”Ett demokratiproblem och ett hot mot yttrandefriheten”

Uppdaterad
Publicerad

TriArts Mattias Nohrborg oroas över att det är så tyst i den svenska filmdebatten: ”Ett snävare utbud som en mer likriktad repertoar skapar innebär ett sämre filmklimat som helhet.”

När biografkedjan Astoria Cinema gick i graven 2007, så köptes “resterna” upp av SF Bio och Svenska Bio. Några biografer lades ner, och totalt minskade antalet stolar i storstäderna markant. Astoria som två år tidigare hade köpt Sandrews biografer hade försökt hålla liv i den lilla kedjan för att bevara konkurrensen och inte slå undan fötterna på svenska distributörer.

Svensk Filmindustri fick som de från början ville, då man hade lagt ett bud på Sandrews biografer redan 2004. Genom dominans av det prestigefyllda biofönstret, fick de kontroll över den del i strukturen som utgör basen, visningsverksamheten. SF var redan störst, men kunde nu styra biograferna utan att behöva kompromissa om villkor, profil och utbud. Därmed fick man snabbt en vinstdrivande biografkedja, och blev snart störst inom de överliggande verksamheterna, distribution och produktion. Har man kontroll över basen så blir man också ofta dominerande i “överbyggnaden”.

Kulturkommentar

Sverige fick vid den här tidpunkten ett nytt filmklimat, färre filmer på repertoaren och mindreutrymme för kvalitetsfilmer. Över detta reagerade ingen, varken staten som ändå borde ta ett kulturpolitiskt ansvar, eller Svenska Filminstitutet som borde driva den filmpolitiska debatten. Och inte heller Konkurrensverket som med stöd av en totalt uddlös lagstiftning, bara konstaterade faktum.

Biografen är den klassiska visningsplatsen av rörliga bilder. Biofilmer recenseras och uppmärksammas, det är fortfarande den mest inflytelserika och prestigefyllda visningsformen…!

De som levererar filmer till biograferna är distributörerna. Det är dessa som köper in, marknadsför, varumärkesplacerar och ansvarar för att filmerna får möta en publik. De levererar även filmerna till alla andra visningsfönster, dvd, VoD (Video on Demand), TV med flera.

Distributörernas villkor har allvarligt försämrats sedan Sverige fick en monopolliknande biografsituation. Detta har ytterligare förstärkts med en DVD-marknad i fritt fall, och med en digital distribution via VoD som fortfarande inte fått något stort eller avgörande genomslag. 

Monopolsituationer gynnar nästan alltid bara den som sitter på monopolet, ekonomiskt. Vinsterna “betalas” av försämrade villkor för distributörerna. Hyresersättningarna har blivit lägre, reklamkostnaderna på biograferna har stigit med mera. Samtidigt har spelningarna av vissa filmer radikalt försämrats.

Filmerna i marginalen, främst de så kallade kvalitetsfilmerna/arthouse-filmerna får spelningar som är korta, med dåliga visningstider, och har de inte höga besökssiffror redan första helgen, så kastas de ut. Genom mindre utrymme för marknadsföring har distributörerna svårare att hävda sig under premiärhelgen och får inte den publikstorlek som ger “word of mouth” och som alltid varit kvalitetsfilmens framgångsrecept.

Distributörerna som inte kompenseras för en fallande DVD-marknad och en VoD som inte ännu fått sitt genombrott, försöker naturligtvis minska sina risktaganden, eftersom marginalerna minskat och möjligheterna att tjäna pengar blivit sämre. Detta ger i förlängningen färre kvalitetsfilmer och ett mer stereotypt och likformat filmutbud. 

Som professionell filmarbetare läser jag både biorepertoaren och topplistorna varje vecka. Detta bekräftar tendensen och utvecklingen. Utbudet domineras totalt av familje- och konceptfilmer, och av komedier och action för ungdomar. Och detsamma gäller publiktoppen. Den enda kvalitetsfilmen på topp 20 i Sverige just nu är “Before Midnight” på 15:e plats. Den första icke-engelsktalande eller icke-svensktalande filmen är den kinesiska “The Grandmaster” av Wong Kar-Wai på plats 26…

Även svensk film dras med i denna utveckling. Om vi lägger skattepengar, kreativ tid och energi på att producera svenska filmer, så borde dessa få möjligheter att visas och möta en publik. För detta krävs det distributörer, men dessa tillhör som sagt en utrotningshotad grupp. Vem tar hand om nya filmer av Anna Odell (“Återträffen”) av Fredrik Edfeldt (“Faro”), Gabriela Pichler (“Äta sova dö”)eller Mia Engberg (“Belleville Baby”) och garanterar dessa visning, om de mindre distributionsbolagen har stängt igen?

I grund och botten är detta självklart ett demokratiproblem och ett hot mot yttrandefriheten. Ett snävare utbud som en mer likriktad repertoar skapar, oavsett om det är svenska eller utländska filmer som inte får möta en svensk publik, innebär ett sämre filmklimat som helhet. Och det som speciellt oroar i sammanhanget är att ingen reagerar, ingen säger något, ingen agerar. 

Kulturdepartementet/Staten anser att man lagt över ansvaret till det så kallade Filmavtalet som är undertecknat av olika parter från svenska filmbranschen med särintressen. Svenska Filminstitutet anser att man inte har mandat att tycka, eftersom man betraktar sig som ett verkställande organ, branschen vågar inte säga i från eller driva frågan, och i svenska medier verkar man inte ha noterat problemen!

Beklämmande!

Om inga förändringar sker snart kommer vi att få problem, vilket kan leda till att svenska filmer inte når en potentiell och intresserad publik och att prisbelönta utländska filmer, regisserade av världens främsta filmskapare, kommer att lysa med sin frånvaro. Vi kommer inte i så fall att få se nya filmer av Wong Kar-Wai, François Ozon, Belá Tarr, bröderna Dardenne med flera.

Vill vi betrakta filmen som kultur och den rörliga bilden som en konstform då krävs åtgärder här och nu!  Då krävs det förbättrade visningsförutsättningar för att få svenska och utländska filmer visade, och för att rädda distributörerna.  Det kan göras med filmpolitiska åtgärder. 

En alternativ biografkedja med speciellt uppdrag att visa kvalitetsfilmer borde vidareutvecklas. Det var inte så länge sedan Svenska Filminstitutet ägde och drev egna biografer. Varför kan man inte göra det 2013, och efterlikna de statligt subventionerade teatrarna? Rejäla statliga satsningar på digital distribution vore också både nödvändigt och naturligt i ett samhälle där allting digitaliseras?

Till sist borde man självklart skapa ett eller flera forum för att debattera och samtala om problemen, men också om film i sig.  Allt för att höja filmens status!

Det är dags att agera och rädda filmen åt publiken!

Mattias Nohrborg, Inköpschef på TriArt Film

Fakta: Mattias Nohrborg

Mattias Nohrborg startade 1988 distributionsbolaget Triangelfilm. Bolaget var verksamt under nästan 20 år innan det gick i konkurs 2007.

2005 var Nohrborg och Triangelfilm med och köpte Sandrews Metronomes biografer som efter ombildningen blev Astoria Cinemas. Det var dock en satsning som efter bara två år gick i graven.

2010 grundades inköps- och distributionsbolaget TriArt Film.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Kulturkommentar

Mer i ämnet