Var är Anna Von Hausswolff på väg? Var är vi själva på väg?
Spotifys många gånger slappa och nonchalanta sätt att föreslå ny musik som ska påminna om den du redan sökt upp i den lilla tipsboxen med rubriken ”liknande artister” fungerar extra dåligt för Anna Von Hausswolff.
Vilka likheter har hon med artister som Britta Persson och Nikolaj Dunger?
Samtidigt illustrerar musiktjänsten med denna gissningsvis datakörda (hoppas jag) parningslek hur samhället fungerar idag i stort. Hur bråttom vi har. Om hur allt bara slängs ihop. Snabbt ska det gå. Och tydligt ska det vara. I det moderna Sverige 2015 har ingen längre tid för frågor eller fundering.
Hade Spotify lyssnat på vilken riktning Hausswolff allt mer tar finns det andra referenser. Bland ”liknande artister” på hennes tredje album ”The Miraculous” finns tonsättare som Philip Glass och Arvo Pärt. Hennes sätt att sjunga kan flätas ihop med Nicos entoniga stil och Diamanda Galas fantastiska skrik. Skall något namn ur rockens lexikon in finns tung, hård rock i Black Sabbaths och Burzums skola. Eller varför inte den alldeles för ouppmärksammade svenska doomgruppen Suma? Någonstans måste givetvis också hennes far, tonsättaren och konstnären Carl Michael von Hausswolff, nämnas.
Visst, Anna Von Hausswolff visade på sin debut ”Singing from the Grave” att hon kunde skriva traditionellt uppbyggda melodier med hjälp av ett vanligt piano. Men redan på andra fullängdaren ”Ceremony” gick hon vidare. Hon färgades av sitt intresse för extrem hårdrock och de experimentella tilltag som hon växt upp med sedan barndomen. Pianot byttes ut mot en orgel.
På nya ”The Miraculous” tar hon hon allt detta två steg längre. Det finns fortfarande små spår av mer konventionellt slag, stycken med speltid runt tre minuter som ”Pomperipossa”, men de sugs liksom snabbt in i helheten.
Och i den har musiken allt lösare låtstrukturer. Där är rösten ofta är ett instrument bland andra. Stämningarna i ljudbilden är avgörande, medmusikanternas inspel likaså och i centrum för allt finns hela tiden hennes utforskande av Sveriges största konsertorgel. Den på Orgel Acusticum i Piteå. Hör hur den dånar som en mistlur i ”Discovery”!
”The Miraculous” är en logisk fortsättning på vad hon gjorde på ”Ceremony” 2012, men är på många sätt mer besläktad med ”Källan” som spelades in året därpå och som bara givits ut i en begränsad upplaga.
Albumet som spelats in på orgeln på Lincoln Cathedral i England känns som en upptäcksfärd. Det är som man hör hur hon slås och överraskas av alla de ljud som uppstår i detta instrument samtidigt som hon spelar.
Var är Anna Von Hausswolff på väg? Var är vi själva på väg? Om det är naturen som tagit guds plats i det svenska samhället så kanske svaret finns där? När jag möter ryggsäcksfolket i skogarna och på vidderna kan man fråga sig ifall de också söker de stora sammanhangen? Bland bergen och på havet blir vi människor väldigt små.
Vilken roll har vi? Vem tjänar vi? Tankarna om allt detta – inklusive en öppenhet för mystik och mirakel – tillhandahölls i kyrkorum och heliga skrifter förr om åren. Sedan började affärerna ha öppet på söndagar...
Det är som om Anna Von Hausswolff själv kliver rätt in i ett av de sammanhang där hennes musik använts bäst de senaste åren – i filmatiseringen av den svenska fantasyhistorien ”Cirkeln”.
Där pumpas hennes mästerverk ”Mountain Crave” ut som en dånande kuliss över ett vanligt villasamhälle och understryker att det finns andra krafter i rörelse här. Krafter som kanske inte alla ser, men som i högsta grad påverkar vad som händer.
Anna Von Hausswolffs musik bor inte här längre. Den har tagit plats i just den sfär som visas i fiktiva orten Engelsfors i ”Cirkeln”. Hon förstärker det genom albumets omslagsbild. Anders Nydams foto visar ett ödehus som är befolkat av något väsen trots att alla andra flyttat därifrån.
Anna von Hausswolff talar också om en plats av betydelse som inspiration till skivan. Ett ställe där hon vistades mycket som barn. Var denna plats ligger vill hon inte säga. Det är vackert där, men så har det inte alltid varit. Marken har fläckats av död.
Jag gissar på Småland. Kanske på Virserum. Just där utkämpades det blodigaste slaget under nordens största bondeuppror – Dackefejden – för snart 500 år sedan. Ett slag som slutade i en än i dag kännbar seger för centralmakt i Sverige.
Om detta hade man som mer uttalat politisk artist kunna säga mycket i dag. Vad hände med vårt land när folk på landsbygden inte längre kände att någon lyssnade på dem?
Anna von Hausswolff rör sig inte i den sortens omedelbara frågeställningar. Däremot har den göteborska artisten blivit sin egen centralmakt. ”The Miraculous” är den första utgivningen på hennes egna skivbolag Pomperipossa.
Fast i musiken verkar hon inte vilja bedriva något chefskap alls. Det är som om hon varken kan eller vill göra det heller. Resan tar liksom med henne mot ett landskap som långsamt löses upp. Det är vackert, men också omtumlande, utmanande och ibland skrämmande.
Var Anna Von Hausswolff är på väg vet hon kanske inte ens själv? Men att ”The Miraculous” är stor och angelägen musik är ingen hemlighet.
Ett bättre, outtalat långfinger mot dagens stressade, tydlighetstörstande och kortfattade, söndagsöppna slarvsamhälle får vi leta efter.