Först måste det sägas: Anders Widmark skriver bra musik. Helen Sjöholm sjunger fantastiskt. 12-åriga Victoria Rönnefall sjunger fenomenalt. Claes Malmberg kan vara rolig.

Sedan kan man bara konstatera faktum: A music story är en enda röra. Den berättar lite här och lite där, börjar med en berättarbåge om ett barn med stora drömmar, för att plötsligt och obrytt sticka iväg åt ett helt annat håll, göra ett tårdrypande musikalnummer för att sen ogenerat avrunda med skrikig slapstick.

Det handlar om elvaåriga Moa som älskar musik och som vill bli popstjärna. Hennes föräldrar (Anders Widmark och Helen Sjöholm) är också musiker men har svårt att få livet och ekonomin att gå ihop sen ”alla började ladda ner musik gratis”. När pappa blir av med jobbet vill Moa lösa familjens ekonomiska bekymmer genom att vinna en musiktävling och bli berömd. (Tror jag, det är lite oklart vad själva storyn består i.) Vidare har mamma fastnat i den grå vardagen och tappat lusten till musiken och pappans agent (Claes Malmberg) kommer med alltmer desperata förslag till hur de ska nå framgång.

Filmens kompositör och regissör Anders Widmark beskriver själv A music story som en ”feelgoodfilm för hela familjen”, men verkar ha missförstått hur man gör familjefilm som berör både stora och små. Att det ska finnas nåt för alla betyder inte att allt ska vara med i osorterad ordning. Visst går det att lägga in humor som flyger över huvudet på barnen för att ge föräldrarna något, det är ju själva grunden för familjeunderhållning.

A music storys hela paketering ropar ut att det är en musikalfilm för barn. Men de familjer som tror att de ska få en mysig stund på bion med mastiga musikalnummer och barn som kämpar för att nå sina drömmar kommer bli förbryllade av den splittrade upplevelsen där halva filmen är komplett obegriplig för en ung publik, vissa scener direkt skrämmande.

Jag vet inte riktigt vad det är, men ”feelgood för hela familjen” är det inte. Upplevelsen är ungefär som att zappa mellan Barnkanalens tweenieprogram, en gammal tv-dramatisering av Bergman, Idol, Stjärnorna på slottet och en mindre lyckad revy.

Widmark har verkligen skapat några bra låtar (soundtracket har fått välförtjänt fina recensioner) och när My och mamma väl får sjunga den fantastiska ”Gravity” bränner det nästan till, och vissa inslag med Claes Malmberg är liiite roliga, men det räcker inte. Inte alls.

A music story vet nog inte själv vad den är eller vill vara. Än värre är att det känns direkt nonchalant att manus och regi har slarvat bort både Helene Sjöholm och underbarnet Victoria Rönnholm i sin iver att få med ”allt”, och struntar fullständigt i både den unga publiken och de unga skådespelarna. Köp skivan istället.