Hanna (Katia Winter) har ett välbetalt jobb på ett produktionsbolag. Hon har en trevlig sambo och en bedårande liten son. Men som den typiska karriärkvinna i storstaden som hon är så har hon givetvis svårt att få tillvaron att gå ihop. Det är så mycket som ska hinnas med: avancera i karriären, odla vänskaper, träna och ta hand om förhållandet med utemiddag och sex.

Hon är på bristningsgränsen utan att förstå det själv. Hanna skiljer sig inte mycket på den punkten från till exempel Sofie i ”Kärlek & Anarki”, Mathilda i ”Vuxna människor” och Clara i ”Älska mig”. Hon är ännu en krisande kvinna som hellre går under än erkänner att hon inte klarar allt på en gång.

När sambon än en gång surar över Hannas opålitliga stresshjärna och påpekar att allt vore så mycket smidigare om hon sa upp sig och ägnade sig helhjärtat åt familjen i stället, så köper hon det märkligt nog rakt av.

Sedan kraschar hela tillvaron. Plötsligt står hon på gatan med ett gäng plastkassar med tillhörigheter, arbetslös och övergiven av både sambo och bästa vän. Hur hände detta?

Men helvetesresan har bara börjat, Hanna tvingas sjunka så djupt ned i förnedringsträsket att hon till slut får sova över hos någon gammal högstadiekompis, i en våningssäng hon får dela med en masturberande tonårsson.

Därefter blir det luddigt. Hanna famlar runt, filmen likaså. Den sicksackar mellan pinsamma och roliga scener, men utan att föra handlingen direkt framåt. Hur ska Hanna få ordning på sitt liv? 

Lösningen (och förlösningen) kommer från en diversearbetande ung tjej, Liv (Vera Carlbom), som är världens mest avslappnade och obrydda person. Hon lever efter den enkla devisen att om något inte känns bra, ska man skita i det, och detta lär hon ut till Hanna via en lektion i kvinnlig underlivsanatomi.

Hur vet man om något inte är bra? Man frågar sin vagina (eller ”fitta”, som är ordet som används frekvent filmen igenom). Är man avslappnad nog att kunna onanera så är situationen okej. Är man inte det så är det obalans i tillvaron. Hanna är definitivt inte avslappnad, så då får man vända på det hela, och onanera tills man blir avslappnad. Därefter fattar man de viktiga besluten lättare.

Vilka beslut fattas? Vilka förändringar ser Hanna till att göra i sin uppfuckade tillvaro? Inte så himla många. Det är problemet. Hanna går från att vara uppskattad på jobbet till att regrediera till ansvarslös tonåring för att sedan räddas av tanken om att sätta sig själv i första rummet – vilket främst manifesteras i onanipauser på jobbet. Men det verkar räcka. Plötsligt är de alla tillbaka i hennes liv – bästa vännen, kollegorna, till och med sambon.

”Året jag slutade prestera och började onanera” är filmproducenten Erika Wassermans debutfilm som regissör. Den är charmig och på sin håll också riktigt rolig. Men trots förnedringen som filmmakarna utsätter Hanna för, bränner den aldrig till, erbjuder inte det motstånd som höjer filmen från ljummen romcom till relationskomedi med djup.

Men möjligen får den kvinnor att onanera mer, och av filmens enkla budskap att döma kommer då det mesta ordna sig.