1969 reste Judy Garland till London för att vara huvudnumret i en kabaré. Hon var hemlös, skuldsatt och ett steg bort från att förlora sina barn.

Biljetterna sålde slut på nolltid men showen var allt annat än solid. Vissa kvällar var stjärnan uppenbart berusad men andra fick hennes starka röst de mest banala sångtexter att låta som ren poesi. Men den kroniskt dåliga självkänslan, grundad i ett kravfyllt liv i offentligheten, fanns alltid där och tog sig uttryck i alkohol- och tablettmissbruk.

Judy (baserad på pjäsen End of the Rainbow) utspelar sig under Garlands fem kaosartade Londonveckor, som här blir ett kompilat av hennes liv: en strikt schemalagd tillvaro där artisten Judy Garland förväntas ge allt av sig själv men inte att vara sig själv.

Filmen är givetvis en hyllning till en stor scenartist men också en exposé i saker som tabloidkultur och personkult. Om vad som händer med en person vars värde mäts enbart i utseende och monetära framgångar.

”Jag är Judy Garland några timmar i veckan, resten av tiden är jag en vanlig person”, säger hon i en intervju.

Men det är svårt att vara en vanlig person när man aldrig fått leva fritt.

Från tidig ålder fanns pressen från både fans och filmbolag att alltid vara den storögda och oklanderliga Dorothy från Trollkarlen från Oz. Men i både Judy och diverse biografier antyds att Judy Garland utsattes olika former av ofredanden och exploatering sedan barnsben. Det är därför lätt (antagligen för lätt, människor är ju komplexa varelser) att se varför hon valde fyra makar som alla utnyttjade henne på ett eller annat sätt.

Filmen understryker också, på ett ömsint sätt, Garlands status som gayikon. Detta i ett möte med ett rart gaypar som liksom sin idol också piskats till att leva på ett visst sätt.

Renée Zellweger lyckas gestalta alla dessa känslonyanser och stjärnans alla sidor med det som kallas ”stort skådespeleri”. Från de små manér som var typiska för Garland till kroppsspråket hos en alkoholiserad och undernärd person som inte sovit en hel natt sedan tonåren. Det är en bedrift.

För övrigt är det Renée Zellweger själv som sjunger, med perfekt Garland-röst som blandar styrka och darr. Också det värt stående ovationer.

Men det är ändå svårt att inte tänka på Renée Zellweger, alltså personen. Om hur hon, när hon dök upp på en gala 2014, orsakade ett ramaskri bara genom att inte se ut ”som sig själv”.

”Vad har hänt med hennes ansikte?” skrev amerikanska E! medan Variety frågade: ”Om hon inte längre ser ut som sig själv, är hon ens samma skådespelerska?”.

Man skulle kunna parafrasera: ”Om Judy Garland inte står på scen, är hon ens Judy Garland då?”.

Kravet på hur en artist, i synnerhet en kvinnlig, ska vara och se ut känns som en fråga som är mer aktuellt idag än någonsin. Ämnet hade kunnat fördjupas. Det hade också birollsfigurerna som alla är rätt ytliga, från den skeptiska managern till den brittiskt käcka assistenten. Men kanske är det logiskt. ”Judy” är ändå en film om den stora stjärnan med de stora gesterna. Divan som alla ville se. Kanske faktiskt som allra, allra mest när hon kraschade.