Den nyazeeländska filmskaparen Jane Campion gillar att borra sig ner mot machomannens urkärna. Först i genombrottet med passionsdramat Pianot, så klart, men ännu mer så när hon efter några mindre angelägna år kom in i en andra andning och serverade två säsonger av den rättmätigt rosade Top of the lake – där först Peter Mullan sedan David Dencik osade olika former av giftig manlighet.

I denna Venedig-vinnare är det Benedict Cumberbatch som får stå tavelduk för Campions genusanalyserande konstnärskap och han gör det med en övertygelse som har fått Oscarbuzzen att vibrera.

Montana 1925. Bröderna Phil och George äger och driver en ranch, bossar över ett gäng råbarkade kofösare och driver sin hjord kors och tvärs över prärien och landar ibland i saloonen där man halsar whiskey och köper sex.

Ett cowboy-liv helt enkelt, som vi är vana att se det, och så som framför allt Phil har lärt sig att det ska vara. Det är han som är alfahannen och härföraren medan George har tröttnat, han vet – vill! – att livet ska vara något mer, försöker skapa en ö av civilisation i det burdusa mentala och fysiska landskapet.

När han gifter sig med änkan Rose, som också tar med sig sin veke tonårsson till den avlägset belägna ranchen, rubbas Phils cirklar fundamentalt, och hans redan från början osympatiska beteende blir allt mer problematiskt.

Det är en oerhört välskriven roll med en spännande dubbel dynamik. Phil bär machorollen som ett skyddande exoskelett över ett mjukt inre. Han är en vidrig mobbartyp – men det har varit en strategi för överlevnad i en trång mansroll, som han tvingades in ifrån födseln.

Phil och hans mannar hänvisar ofta till en Bronco Henry, en cowboy som lärt Phil allt han kan om hästar och manlighet, som nu fått en närmast mytologisk status – som machoismens yttersta symbol. När han levde styrdes världen av ”riktiga män”. Dråpligt och sorgligt på samma gång. Inte minst som det är underförstått att Bronco var gay...

Men det är verkligen inte bara Cumberbatchs film, nästan lika mycket den ständiga favoriten Kirsten Dunst men kanske allra mest Kodi Smit-McPhees (Vägen) som gör en till synes bräcklig kille som passar lika bra i Västernmiljön som en ros på ett kalhygge.

The power of the dog är som en mix av Alfred Hitchcocks Rebecca och Ang Lees Brokeback Mountain, men ändå helt eget. Mest fascinerande är hur Jane Campion manar fram en känsla av en brytningstid full av små och stora konflikter där det nya står mot det gamla, i allt från färdmedel till mansideal.

Det är också ett slags vardagens västern, med ambitiös rekvisita och scenografi, som likt Kelly Reinhardts nyliga First cow, fungerar som en realistisk pendang till alla tusentals klassisk western där fokus legat på vidderna och hjältedåden istället för hemmets trista vrå.

Jane Campion blir, som inte är helt ovanligt, lite övertydlig i vissa av sina sentenser och den ”kvinnliga blicken” på alla halvnakna män i motljus känns lite fluktig, men okej, det må vara hänt. Framför allt är det en episk, vacker och sinnrik berättelse om ensamhet och slutet, med dess maktanalys, är smått genialt.