Ali Boulala när det begav sig. Foto: Lucky dogs

Mytiskt om skatekultur i The scars of Ali Boulala

Uppdaterad
Publicerad

Max Erikssons dokumentär om den legendariskt stökige Ali Boulala fångar skateboardskulturens innersta väsen, skriver Kristoffer Viita. 

För skateboardåkare födda på 80-talet var Ali Boulalas historia mytomspunnen. Den ultrabegåvade killen som blev proffs och flyttade till Kalifornien när han bara var 16 år för att festa och åka bräda men deporterades från USA på grund av ospecificerat trubbel med lagen. 2007 tog den vilda karriären slut på grund av en tragisk olycka.

The scars of Ali Boulala tar avstamp i nutid då Boulala är hemma i Sverige. Han påtar bland gamla skateboards tillsammans med sin mamma och visar koppar han köpt på platser runt om i världen. Men han minns inte mycket från resorna, förklarar han. I arkivmaterialet från 90-talet förstår vi varför.

Filmrecension

Boulala och hans kompisar i Huntington Beach grundade det ökända kollektivet ”Piss drunx”. Ett namn hämtat från en rad i The Notorious B.I.G. — Party and Bullshit, och en attityd av ”fuck allt”.

Boulala och hans vänner belönades för alla galna pojkstreck och konstant alkoholintag med mer uppmärksamhet, och de blev ikoniska i skateboardvärlden.

År 2001 publicerade Rolling Stone ett reportage med rubriken “De mest dysfunktionella och degenererade individer som någonsin gjort en ollie” (det första trick en skejtare lär sig). Där förklarade proffsåkaren Jay Strickland (som återkommer i Erikssons dokumentär) hur de övervägde att kalla sitt skateboardmärke Piss drunx men resonerade att föräldrar förmodligen inte skulle skicka sina ungar till skolan med såna kläder. Istället döpte de märket till Baker Skateboards efter Boulala, eftersom han ”brukade hänga hela hela dagarna och bli bakad”.

I The Scars of Ali Boulala berättar Ali att hans kompisar protesterat efter att han rökt crack, men för honom var det ett kvitto på att han var värst av alla på att festa. Dokumentären går sedan på djupet med när festandet spårar ur och Boulala hanterar en djup sorg och skuld över konsekvenserna.

På sent 90 och tidigt 00-tal var skateboard mindre sport och mer som musikindustrin, där popularitet var minst lika viktigt som färdigheter. Boulala var orädd, gjorde eleganta trick och byggde sin image runt att göra vad han kände för och skita i vad alla tyckte. Samtidigt framgår det i dokumentären att han var självmedveten och kunde spendera timmar på att fixa håret.

Skateboardkulturen må ha vuxit från samma rötter som surfing, men istället för solbrända surfare som dejtade snygga tjejer var skate en tillflykt för utstötta kids med anarkistiska tendenser. Boulala omfamnade punkkulturen i Kalifornien och en mentalitet som var naturlig i en tillvaro som gick ut på att springa från polisen och använda ignorerad asfalt för att skapa ett eget konstnärligt uttryck.

The scars of Ali Boulala fångar ofta subkulturens individualistiska frihetskänsla och rusens lockelse utan att skönmåla det destruktiva beteendet.

Skateboard lockar människor med en besatthet och en djupt personlig strävan. ”Som att vara i krig med sig själv”, förklarar proffsåkaren Kevin ”Spanky” Long. Fint illustrerat då Boulala misslyckats med ett trick och lägger flera minuter på att slå sönder sina bräda i småflisor — en upplevelse de flesta skateboardåkare kan relatera till.

The scars of Ali Boulala

Betyg: 4

Regi: Max Eriksson

Manus: Max Eriksson, Mikael Cee Karlsson

Med: Ali Boulala, Amanda Boulala, Dustin Dollin m fl

Biopremiär: 25 mars

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecension

Mer i ämnet