Ingen pratar småländska och stora delar av romansviten är bortrationaliserad. Inte mycket att säga om det, men var är eländet? Var är den utmärglade realism som kontrasterade Jan Troells poetiska bildspråk? För trots att det talas om hur mycket de lider hemma i Svedala syns det inte riktigt på duken. Alla är lite för välkammade, har inte dödens skugga i anletet.

Nej, det är inte snällt att jämföra med Jan Troells storverk, men likväl ställer sig jämförelserna på kö innanför pannbenet. Som filmnörd är det ju den 50 år gamla filmen som är ”originalet”, snarare än Vilhelm Mobergs romansvit.

Men det tar sig när de kommer till Amerikat. Här får man till en bra mix av epik och relationsdrama. Och hantverket kan man verkligen inte klaga på. Det är tryck i fotot, det är trovärdig och detaljerad produktionsdesign – och skådespeleriet sitter som det ska. Även de minsta utvandrarna har sina goda stunder på duken.

Utvandrarna 2021 är en skapelse av sin tid och lyfter sålunda fram Kristina (Lisa Carlehed) och barnen mer än vad Vilhelm Moberg eller Jan Troell gjorde, medan den träaktige Karl Oskar (Gustaf Skarsgård) får stå i lätt skymundan. Det är en rimlig revidering eftersom den manliga huvudrollen inte är speciellt komplex. Han vill bara framåt, bort från det gamla, medan Kristina lider av mer intressanta tankar, tvivel och vantro. Å andra sidan är Karl Oskar berättelsens trogna motor och framåtrörelse.

Manuset ger också en talande bild av hur de hierarkier och maktpositioner som den prövade familjen har flytt, ganska snabbt växer fram även i USA. Kyrkans män försöker först hindra folk från att lämna hembygden, vill få dem att acceptera sitt elände som varandes en prövning från Gud, eftersom det gör dem lättare att styra. Men när människorna ändå reser, följer kyrkan efter och ser till att återskapa den gamla ordningen i det nya landet.

Budgeten är väl tilltagen, drygt 120 miljoner kronor, och med en sådan kommer konflikten mellan en produktions kreativa och ekonomiska gäng som ett Amerikabrev på posten. Samma sak här, där den norska regissören Erik Poppe tydligen lär ha fått kämpa hårt för att freda sin vision mot de svenska producenterna som ville ha storfilmsvaluta för pengarna. Mer romantik, mindre politik, lär önskemålet ha varit.

Det ser dock ut som man tagit en, om inte gyllene så i alla fall fungerande, medelväg. Politiken finns så klart där ändå, bara i det faktum att det handlar om människor som flyr svälten för att söka en framtid någon annanstans. Parallellen till nutiden är tydlig.

Ännu mer dagspolitik kommer i eftertexterna då vi får se klipp från en massa olika flyktingvågor, från den gamla som gick mot USA ända fram till den som nuförtiden rör sig mot vår del av världen. Inte subtilt direkt, men vackert – och de dokumentära scenerna ger faktiskt den nyss avslutade tittningen större tyngd.

Kort sagt, verkligen ingen kraschlandning men heller inte en uppenbar triumf.