De inledande flygbilderna visar ett nattsvart Teheran med ringlande ormar av billyktor, neonskyltar och upplysta skyskrapor. Det skulle kunna vara vilken modern metropol som helst, men nere på marken råder dyster dåtid. I alla fall i relationen mellan män och kvinnor, och i det juridiska systemet, baserat på Sharialagarna.

I en tv-studio sitter Maryam, nervöst väntande på att programmet kallat Förlåtelsens glädje ska dra igång. Det är en bjärt och kitschig show med en tvålfager programledare och avbrott för både diktläsning och sångnummer. Alla miljontals tittare kan rösta via sms för att skriva bu eller bä.

Röstar de på tävlande artister? Dansande kändisar?

Nej, på huruvida en människa bör avrättas eller ej.

22-åriga Maryam har nämligen dömts till döden för att ha råkat döda sin 65-årige man, men enligt iransk lag kan man tydligen bli benådad, men bara om någon av offrets anhöriga kan tänka sig att förlåta gärningen. Och i det här fallet ska det ske i detta tv-program som den döde mannens vuxna dotter, Mona, motvilligt har gått med på att medverka i.

Det lär finnas en populär motsvarighet i verkligheten till Förlåtelsens glädje, vilket ju är ett stycke information som är helt bisarrt och skrämmande, och som inte direkt ger en mer positiv bild av ett vad det verkar godtyckligt rättssystem.

Yalda utspelar sig i princip bara i tv-studion och backstage, vilket ger en kongenial känsla av klaustrofobi men tyvärr även en lätt teatral touch. Men filmen tar igen förlorad illusorisk mark genom att indirekt måla upp en slående bild av ojämlikheter i det iranska samhället. Det handlar om klass och girighet men framförallt om kvinnans nedtryckta existens.

Mona har visserligen, i just detta akuta ögonblick, makten över Maryam men regissören Massoud Bakhshis manus visar hur de båda är maktlösa i en patriarkal tillvaro där halva befolkningen måste täcka sin kropp med skymmande skynken, där kvinnan alltid ärver hälften så mycket som en man, och där redan gifta män tillåts ingå tillfälliga äktenskap med unga kvinnor – ett sätt att göra manlig otrohet laglig och icke syndig.

Sadaf Asgari gör sin Maryam med en fin fysisk närvaro; med skakiga händer och knän, tårfloder och förtvivlade utbrott. Bakom kulisserna pågår nämligen ett känslosvall som står i stark kontrast till studions återhållna stämning. En metafor, måhända, för den iranska regimens förryckta rättsapparat dold bakom en ordnad fasad.

Massoud Bakhshi är i grunden dokumentärfilmare men dramadebuterade för åtta år sedan med Min iranska familj som hade ett vidare berättande om Irans nutidshistoria, tolkat genom en återvändare syn på det gamla landet. Här har han ansat och kringskurit sin historia, i både bild och tanke. Skapat en intressant konstruktion snarare än ett direkt drabbande drama. Men likväl absolut se- och tänkvärt.