Angel släpps ut från ungdomsfängelset på sin 18-årsdag och börjar direkt planera att mörda sin pappa – en hämnd för att han slagit ihjäl hennes och lillasyster Abbys mamma. Angel lånar en laddare på den lokala bodegan, hittar en revolver till salu hos en våldtäktsbenägen vapenhandlare och försöker få tag på sin pappas adress.

Det visar sig vara svårare än väntat, den sura övervakaren vill inte lämna ut den, så Angel tar hjälp av sin lillasyster som vantrivs i sitt fosterboende och säger sig ha en ledtråd till pappan.  

Filmer som gjort succé på filmfestivalen i Sundance och har 100% på kritikerdatabasen Rotten tomatoes brukar ofta vara outhärdligt rättfärdiga. Night comes on skulle enkelt kunna bli vad min svarta amerikanska exflickvän skulle ha kallat en ”wokesploitation” – en offerskildring designad mer för en självspäkande vit publik än någon annan.

Och visst, alla element finns där: en lesbisk svart kvinna från underklassen som hjälte, hotet om manligt sexuellt våld och systerskap i en hård värld där ”ingen bryr sig”.

Angel lider av strukturer som de flesta av oss tycker är dåliga men som inte nödvändigtvis kan kompensera för en brist på karaktärsdrag, foto eller en spännande berättelse. I värsta fall skulle Night comes on kunnat bli en kakafoni av godhetssignaler.

Som tur är förankrar den debuterande regissören Jordana Spiro dramat i gatans realism på ett sätt som i slutändan gör filmen omöjlig att släppa med blicken.

Detta mycket tack vare Dominique Fishback (känd från David Simons The Deuce) i huvudrollen, som är rent magnetisk. Hennes porträtt av Angel, som slits mellan kärleken till sin lillasyster och hatet mot sin far, kräver en stor räckvidd som skådespelare. En rollperson som försöker överleva på gatan och kissar på sig i trapphuset där hon en kväll spenderar natten. Fishback levererar ett sammanbitet porträtt av en ung kvinna som tvingats växa upp väldigt snabbt (Fishback är också tio år äldre än sin roll) och begrava alla känslor av svaghet.

Klass och privilegier skildras inte på ett kalkerat sätt, som säg, den vita familjen i Get out (där den överdrivna symboliken var medveten). I Night comes on är makten osynlig precis som i verkligheten. I en scen blir Angel och Abby – panka och vilse – vänner med några svarta tonårstjejer som bjuder hem dem till sitt hus. När mamman kommer hem till det välmående medelklasshemmet och erbjuder skjuts ber Angel om ursäkt för sin existens så pass mycket att hon spiller ner mattan.

Betygsfyran är något svagare än vanligt. Night comes on är ett engagerande drama, men blir aldrig helt oförutsägbart heller. Det finns inte mycket nytt att kontemplera när eftertexterna rullar, trots att filmen lämnar många avgörande frågor kring Angels öde obesvarade.