Regissören James Gray har redan visat att han kan skapa vacker konst av människans – och mer specifikt mannens – envisa upptäcktsresor. I verklighetsbaserade Lost city of Z (2016) letade Charlie Hunnam efter en gömd stad i Amazonas djungler på 1920-talet.  Ett imponerande äventyr med mörk underton. Ad Astra berör liknande teman men är snabbare, snyggare och optimerad för svindel.

Filmen utspelar sig i en nära framtid där människan söker sig mot stjärnorna för att lösa jordens problem. Astronauten Roy McBride, spelad av Brad Pitt, kallas in för ett hemligt uppdrag när en serie elektriska stormar drabbar planeten. Det dödliga ovädret är kopplat till Roys pappa Clifford McBride (Tommy Lee Jones), en legendarisk astronaut som varit försvunnen sedan Roys tonår efter ett uppdrag till Neptunus. Clifford dyker upp i vagt obehagliga videomeddelanden som vittnar om att något på expeditionen gått väldigt fel.

Roy måste lämna lilla Tellus och resa till Mars för att försöka kontakta sin far, vilket också innebär att konfrontera sitt största trauma av att ha blivit lämnad, något som fått honom att aldrig själv skaffa barn.

Det blir en resa med många hinder som James Gray förvandlar till spektakulära actionsekvenser. Ett fritt fall genom atmosfären, en biljakt undan pirater på Månen, en blodtörstig babian inuti ett nödställt rymdskepp.

Det låter överdrivet men är både hisnande och realistiskt. Gray använder den varierande graden av gravitationskraft för att bygga sofistikerade men grundade dödsfällor.

Ad Astra är inte uteslutande rymdaction. Ibland kan det verka som om närbilder på Brad Pitts övervintrade fejs utgör 50% av speltiden. Men det är en bra sak. Pitt förkroppsligar subtilt och mästerligt den hårdnackade, men i grunden sårade, astronauten som kämpar för att inte ärva sin faders synder.

James Gray utforskar oändligheten både visuellt och filosofiskt. Är rymden människans enda chans att lära sig av sina misstag? Eller bara ytterligare en fåfäng upptäcksfärd, ett falskt substitut för självkännedom som män ägnat sig åt i alla tider? Trots att Roy älskar rymden verkar han hata hur människorna koloniserar den.

Roy kämpar mot sitt arv och sin natur helt ensam. Han går igenom ”psykologiska utvärderingar” mellan alla stressfyllda utmaningar, där en robotröst (som ger referenser till  HAL9000 från Kubricks 2001 – ett rymdäventyr) frågar hur han mår. Roy berättar öppenhjärtigt och intelligent om sitt känsloliv. Han mår inte bra, är nedbruten av ilska och sorg, men eftersom han lärt sig kontrollera sin hjärtrytm får han ingen tröst, bara tillstånd att fortsätta uppdraget. Tekniken är sällan god eller ond, bara totalt likgiltig – en förlängning av människorna och deras sätt att utnyttja Roy för sina egna syften.

Trots allt effektfyrverkeri är den mest drabbande scenen när Roy befinner sig på Mars och en touchscreen ger ett vänligt men bestämt nej när han behöver den som mest.

Det finns problem som bryter illusionen och hindrar filmen från att vara perfekt. Varför har Brad Pitt på sig rymd-Yeezys? Behövdes verkligen den Twitter-friande scenen där ett rövhål i barista-knut är övertydligt sexistisk? Och hade inte Roys fru (Liv Tyler) kunnat tillföra mer, istället för att vara den typiska ”väntande hustrun”?

Det är också lätt att underväldigas av slutet på den kosmiska far-och-son-terapin som knyter ihop allt. Den som väntar sig samma komplexitet som i Tarkovskys Solaris bör skruva ned sina förväntningar ett snäpp.

Ändå är det petitesser som inte borde stoppa någon från att se Ad Astra på stor duk. Den slukar upp dig och får dig att tappa andan på ett sätt som omöjligtvis kan funka på en laptop.