Skådeplatsen är engelska Bradford, en halvmiljonstad med landets högsta andel pakistanier. En av dessa är Ali, en musikälskande hyresvärd, en yvig spjuver som vill alla väl, en till synes sorglös 40-någonting som dock har kroppen fullproppad av kväst ågren. Ava är väl cirka tio år äldre, jobbar som elevassistent på lågstadiet, jordad och vänligheten själv. Även hon döljer en värld av smärta, blev misshandlad av sin skinheadsman som nu supit ihjäl sig men innan dess hann han föra vidare sina multna åsikter till deras nu vuxne son.

Claire Rushbrook gör sin Ava med stiligt återhållen styrka medan figuren Ali (framspelad av prisbelönte Adeel Akhtar) är på gränsen till påfrestande käck, bubblar fram på duken som en reinkarnerad Loffe Karlsson, men okej han vinner i längden. Det är två människor som kämpar mot dåliga odds, en oförstående omgivning och egna fördomar. Det handlar om det sociala arvet, ohöljd rasism och klassklyftor som ingen arbetslöshetsersättning i världen kan överbrygga.

Men eftersom vi befinner oss på Omaka par-temats territorium finns här också oaser av närhet och värme. Nämnda tema har alltid varit en populär stapelvara i manusindustrin men frågan är om det inte är ännu mer frekvent och älskat nuförtiden. Kanske beror det på den rådande polariseringen, att folk ändå blir upplyfta att se hur två till synes disparata människor kan dras till, och hitta, varandra.

Jo, det är en gravt förutsägbar premiss. Rent filmteoretiskt vore det härligt om paret för en gång skull inte skulle gå hand i hand i mål. Det vore å andra sidan synd om det skulle drabba Ali & Ava, de är ju en härlig duo värd lite lugn och ro.

Även om slutet alltså är givet är vägen dit ändå full av utmärkt skådespeleri, snyggt grovkornig bild och en självklar tro på människans inneboende godhet och förmåga att förlåta. Och inte minst musikens helande kraft. Banalt? Jo. Men fint.

Filmmakaren Clio Barnard slog igenom stort med den slagkraftiga, socialrealistiska adaptionen av Oscar Wildes ”The selfish giant” (2013) och har sedan dess fortsatt producera välsnidat drama från uppväxtens Yorkshire, med omgivningar. Den här gången är anslaget lite mildare, mer draget åt feel good-hållet, så som den såg ut när diskbänksrealister som Ken Loach och Mike Leigh regerade, innan Hollywood tog bort det verkligt salta ur den bräckta genren.