Vi har sett Antonio Banderas och Penélope Cruz  i samma film förut, men det här är första gången som de möts i huvudrollerna, och bara den saken vaggar in mig i en behaglig visshet att oavsett vad som komma skall, lär denna dynamiska duo göra sittningen värd.

Okej, ibland känns vissa überkända skådespelares personas så stora att de skymmer deras rollen, och de gäller även här, men den här gången är det helt kongenialt, eftersom det är en komedi av megametakaraktär.

Cruz gör den superheta indie-regissören Lola som får i uppdrag att filmatisera en Nobelpris-vinnande roman om två bröders livslånga rivalitet. I huvudrollerna har hon placerat två av landets främsta men fundamentalt disparata aktörer. Å ena sidan den brett älskade stjärnan Félix (Banderas) som gjort succé i Hollywood och som glider upp till det första mötet i sportbil med en ung blondin bredvid sig, å andra sidan den intellektuelle, vänsterorienterade nestorn Ivan (spelad av den nästan lika kände Oscar Martínez) – och så är banan krattad för en underhållande kulturkrock mellan fin- och fulkulturens utövare.

Det handlar om fördomarna dem emellan, om olika skolor när det gäller agerandet: Bör en skådespelare dyka in i sin rollfigurs psyke eller räcker det, som den pragmatiske Félix menar, att bara lära sig replikerna och sedan leverera dem på ett trovärdigt vis.

Är det möjligt att få både folkets kärlek (och deras pengar) och kulturellt anseende? Det är av många önskat men få förunnat, just för att den som vill gå hem hos kritiker och prisutdelare (oftast) måste leverera något egenartat, något som bryter mot de klichéer som går hem hos den breda publiken.

Ja, det är en kär fråga, som sannolikt ältats sedan det var galafest i grottan för de första hällristningarna, och ska man döma efter några lättköpta (men roliga) skämt på de intellektuellas bekostnad verkar det som att filmskaparduon Mariano Cohn och Gastón Duprat snarare siktar på publiken än priserna.

Visst kunde de ha klippt bort någon övertydlig replik, skippat någon platt bildkomposition, och nog håller ”Official competition” på lite för länge (vilket den självmedvetna filmen så klart kommenterar), men i grunden är det nästan två timmar infallsrikt metamys. Cohn & Gastón kanske inte kommer med några nya tankar, men de gjuter sprittande liv i de redan kända.

På en ytterligare metanivå kan man konstatera att den lättlästa komedin ”Official competition” fick vara med i den officiella tävlingssektionen vid den anrika festivalen i Venedig 2021 (branschen älskar filmer om sig själv) men också att det inte vann något Guldlejon, det gjorde i stället det smalare och mer intellektuellt rumsrena abortdramat ”Omständigheter” – vilket nog skulle fått Ivan att nicka instämmande.