Ari Folman blev global kändis tack vare ”Waltz with Bashir”, en suggestiv och politisk animation för vuxna om egna och andra soldaters upplevelser under hemlandets invasion av Libanon 1984. En tecknad dokumentär, det var inte hushållsost för 14 år sedan och kan väl ses som en föregångare i grenen fruktbar formatmix. Fem år senare följde han upp med ”The Congress”, en sci-fi-historia där spelfilm möter animation och som inte riktigt höll samma mått som föregångaren.

Vad kan han ha kokat ihop under de nio år som gått sedan dess, tro? Förväntningarna på ”Var är Anne Frank” (som udda nog saluförs utan ett frågetecken) var ändå rätt höga – någon slags genrebender var väl ändå att vänta? Men icke, det här är en överraskande rak sak som håller sig på mattan, i alla fall rent estetiskt.

Den tänkta publiken lär vara knoddar i mellanstadiet som aldrig hört talas om titelpersonen, men som heller nog inte lär söka upp filmen på eget bevåg.

I skolan lär den dock passa alldeles utmärkt. Där kommer den lätt uppfostrande tonen inte störa lika mycket. Nej, det är inte en helt fyrkantig föreläsning, det är mest i början när premisserna ska delas ut, och i slutet då filmen med fast hand låter samtidens behandling av flyktingar speglas i nazisternas förföljelse av judarna, som Folman och gänget animerar oss på näsan.

Däremellan finns det tid och rum för en småspännande historia om Anne Frank och hennes låtsaskompis Kitty, som är den berömda dagbokens tänkta läsare, en imaginär vän som Anne kommunicerar med under åren i gömstället undan tyskarna. Kitty rör sig fritt mellan dåtid och våra dagar, hamnar i ett litet äventyr i dagens Amsterdam där hon stjäl dagboken som hon själv är med i, jagas av polis och blir kär i en flyktingkille.

Ari Folmans animationer (eller… egentligen är det ju inte hans, eftertexterna hyser ett 70-tal animatörer) är bitvis suggestiva, inte minst gäller det skildringen av de nazistiska stormtrupperna som här framstår som otäckt skridande demoner, och Hitlers rike får Mordor att te sig som en trevlig kurort.

Filmen avslutas med några textplattor som säger att rasismen och antisemitismen frodas igen och att under 2020 tvingades 17 miljoner barn fly från ett krig. Det är sant, horribelt och vidrigt. Den sista meningen, som säger att Ari Folmans egna föräldrar anlände till Auschwitz samma vecka som Anne Franks familj gjorde, förklarar möjligen varför filmmakaren denna gång talar med ovanligt stora bokstäver.