En tvåa till en Maïwenn-film? Är du helt bort i tok?

Ja, det är oväntat, ungefär som om Duplantis skulle riva på fyra meter, men skådespelaren, manusförfattaren, regissören (med mera) Maïwenn, som slog igenom med intensiva Polis 2011 (och vars andra verk också känts angelägna) kommer här med ett märkligt tamt och navelskådande relationsdrama.

När man dessutom betänker att Arvet är producerad av en av de mest meriterade namnen i gebitet, Pascal Caucheteux (Rust and bone, En profet, Route Irish med många fler), och är stjärnströsslad som en Hollywood-trottoar ter sig det magra resultatet än mer överraskande.

Nåväl, det handlar om en gammal fransk-algerisk morfader som dör och om hur hans bortgång påverkar omgivningen. Han utgjorde nämligen släktens nav och när han försvinner ramlar alla ekrar isär.

Eller nåja, det där sista var mest en halvbra metafor, det där med ekrarna alltså, egentligen händer det väl inte så mycket mer än att alla familjemedlemmar fortsätter att ömsom enas i gruppkram, ömsom ligga i luven på varandra. Maïwenn har själv algeriskt ursprung och spelar här en variant av sig själv, i rollen som dotterdottern Neige som är den som blir mest påverkad av morfars död och börjar söka efter sina rötter. Men inte heller här hittas någon större dramatik att tala om.

Maïwenns berättelser ligger ofta nära det egna livet och hon har alltid lyckats göra det personliga universellt. Men inte den här gången. Filmens tankar kring identitet och ursprung är visserligen påfallande aktuella men här lyfts aldrig blicken ur det egna fotoalbumet. Snarare ter sig Arvet som något som Maïwenn hastigt knåpat ihop inför den kommande släktträffen. Och många sådana blir det, där farbröder, mormödrar, kusiner, ingifta, bryllingar, och alla de andra, strålar samman och skapar en oöverskådligt trasslig väv av vridna DNA-strängar.

Internt och sannolikt skoj för de insatta, försumbart och smått obegripligt för oss utanför kretsen.

Det kanske är en medveten poäng från Maïwenns sida, att vi ska vara fullkomligt vilse i hennes stora och smågalna klan och på så sätt inse det fruktlösa i att leta sammanhang: Det är vad en människa gör som betyder något, inte varifrån hon kommer.

Men njä, det är nog mest min välvilja gentemot filmmakaren som försöker skapa mening där den inte finns. Dessutom talar det mot det vi ser på duken eftersom just arvet från den algeriska morfadern verkar vara heligt.

Mer sannolikt är det att filmskaparen har blivit tillfälligt fartblind (och släktdito) och att hon, likt många andra framgångsrika filmare före henne, blivit ett så stort namn att omgivningen inte vågar dra i bromsen när det dyra ekipaget väl är i rullning.