Ungarna leker på gatan i dimmigt solljus, hårt men hjärtligt övervakade av grannskapets vuxna. Plötsligt exploderar den idylliska scenen i våld och kaos. Kriget kommer och krossar den unge Buddys värld.

Det är familj och barndom kontra ond, bråd död – i en evig konflikt. Filmen i ett briserande nötskal.

Regissören och skolade aktören Kenneth Branaghs förmåga att höja ett ögonbryn i rätt lakoniskt ögonblick, den torra humorn – allt talar brittisk kulturell överklass med stort Ö. Så nog kom det som en överraskning att denne ivrige Shakespeare-tolkare är född och uppvuxen i ett arbetarhem mitt i det som engelsmännen med sedvanlig fingertoppskänsla för eufemismer kallade för The troubles: alltså inbördeskriget i Nordirland som pågick under stora delar 1900-talet.

Men så var det och så här såg det ut. Ungefär. Det är sent 60-tal då Branaghs alter ego Buddy bor med sin familj i ett område i titelstaden som varit relativt förskonade från konflikten. Här lever katoliker och protestanter fredligt sida vid sida men snart slår kriget in en kil även här.

Branaghs minnen går i stiligt svartvitt, med kort skärpedjup, som gör att vi kan koncentrera oss på människorna mer än den stora bilden, vilket också är ett sätt att vara trogen barnets perspektiv. Buddy absorberar allt som de vuxna gör och säger men får inte rätsida på ”vem som är god och vem som är ond”. Vi lever i hans förvirring.

Det enda gången som filmremsan får färg är när Buddy ser på film och teater – en fin bild av kulturens livgivande kraft. Lika stöttande livsviktig är farfar, spelad av Ciaran Hinds (som nu också kan ses i eminenta irländska maffiaserien Kin) vars medverkan är ett kvalitetsmärke i sig. Det gäller ju också Judi Dench, som gör farmor. I deras händer är Buddy trygg, precis som vi.

Branaghs manus tar likt Buddys ståndaktige pappa inte ställning. Han visar istället på religionens, eller kanske snarare kyrklighetens, söndrande makt, som håller folk på mattan, och får dem att attackera andra. Och han gör det med humor:

”Jag har inget emot katolicismen men det är en religion som skräms”, säger någon. Klipp till en protestantisk präst som står i predikstolen och skrämmer församlingen till lydnad: ”Protestanter, ni är syndare som ska dö”.

Han visar också att det i grunden är en klasskonflikt snarare än en religiös sådan, och att de som styrde och fajtades i många fall bara var gangsters bristfälligt kamouflerade till religiösa förkämpar.

The troubles har ju gett upphov till en hel hord av ytterst sevärda filmer. Oftast står politiken i centrum, som i svidande Hunger, spännande 71’ och intensiva Bloody Sunday. Kenneth Branaghs bidrag drar mer åt det lätt sentimentala och nostalgiska hållet vilket man skulle kunna tycka är lite vanhelgande, med tanke på hur mycket lidande som konflikten vållat genom åren, men han kommer ändå undan tack vare att han så konsekvent behåller barnets synvinkel.

Och all flödande musik signerad Van Morrison gör ju inte saken sämre.