12-åriga Sasha föraktar sin mamma för att hon tog sitt liv. För nu är Sasha ensam och hennes pappa bara gråter. Så Sasha bestämmer sig för att aldrig bli som sin mamma, faktiskt ska hon leva sitt liv i total motsats till henne. Hon ska få folk att skratta i stället för att gråta, särskilt pappa. Hon ska bli ståuppkomiker.

En förälders självmord är inget enkelt ämne att ta sig an direkt. Det kräver enorm respekt och känslighet. Men att regissören Sanna Lenken har en fin blick för vardagens skiftande små nyanser visade hon i SVT:s ypperliga polisserie Tunna blå linjen (2021) och även anorexiadramat Min lilla syster (2015). Hon har dessutom bra grundmaterial i författaren och psykologen Jenny Jägerfelds omtyckta ungdomsroman som filmen bygger på.

Tonen är perfekt, det här är en berättelse ur barnets perspektiv. Huvudrollsinnehavaren Sigrid Johnson bär ett tungt lass på sina axlar eftersom hon ska förmedla så komplexa känslor. Sasha pendlar mellan vrede, skratt, längtan och sorg, precis som man kan göra när övermäktiga, obegripliga saker inträffar. Hon är kaxig, rolig och skör, som en ny generations Simone från SVT:s miniserie Dårfinkar och dönickar. Johnson är helt enkelt suverän i rollen. Känslornas alla valörer registreras i hennes ansikte och späda flickkropp. När Sashas förlösande sorg väl väller in med stor och oväntad kraft är det omöjligt att inte beröras.

Filmen innehåller också en befriande vacker skildring av en sörjande förälder (Oscar Töringe från Tunna blå linjen) som försöker att nå fram. Befriande i bemärkelsen att även om Sasha upplevt en tragedi så är allt i hennes liv inte en misär. Hon har en pappa som bryr sig, hon har en fin bästa kompis och andra vuxna i hennes närhet försöker att visa sympati.

Men sorg är en ensam syssla och kan som bekant ta sig olika uttryck. Framför allt olika lång tid. Filmen är en ömsint påminnelse till både barn och vuxna om det och om vikten av att sörja även om det känns läskigt.

Sedan är det ju så att även om sorg inte alltid har en logik så har en berättelse det. Det betyder att utvecklingen i filmen följer ett bekant och förväntat mönster. Så pass att den skyndas fram på sina håll, vissa karaktärer knuffas åt sidan, för att nå hoppet och förtröstan som väntar framme vid horisonten.