För filmvetare och andra nördiga riddare av den rörliga bilden är det några verk som mer än andra utgör konstformens grundpelare, som inte bara utgör dess stadga utan också har format mediet till vad det är idag. Det är den episka Birth of a nation, revolutionspanoramat Pansarkryssaren Potemkin, scifi-klassikern Metropolis, det svarta vampyrdramat Nosferatu och så då denna mordhistoria från 1920 som satte skräck i sin samtid.

De tre sistnämnda kom till i Tyskland under den så kallade Weimarrepubliken, alltså tiden mellan den första och det andra världskriget som åtminstone i filmvetarkretsar anses vara en av de mest kreativa perioderna under konstformens relativt korta levnadsbana. Filmprofessorerna gnuggade in epoken i våra sinnen med sådan emfas att jag kunde vakna mitt i natten och rabbla geriatriska germaner på kommando.

Men så var det också en mäktig period, den tyska expressionismen, saluförd av numera ikoniska filmskapare som Fritz Lang, F.W. Murnau och Robert Wiene – vars största hit var just denna onda saga som tar sin början på en parkbänk där en ung man berättar för en äldre om fallet med Dr Caligari.

Den sistnämnde dök upp en dag på en marknad med ett tält där han hyste somnambulen Cesare, en 23-åring som enligt doktorn själv hade sovit i alla sina år. Samtidigt som den udda duon dyker upp i staden blir flera invånare knivmördade om natten. Misstankarna går snabbt mot nykomlingarna, men allt är inte riktigt så enkelt som det verkar.

Dr Caligaris kabinett, som man kan se som den första seriemördarthrillern, var djupt influerad av den nymornade psykoanalysen. Det handlar till stor del om rädslan för det där undermedvetna, som den samtida Sigmund Freud fört upp på dagordningen. Detet. Det där djuret inom oss, de undanträngda lustarna. Oron att vem som helst under hypnos eller annan sinnesböjande påverkan kan förvandlas till ett monster. 

Vilket så klart var mumma för historieberättare av olika art. Då, senare och ända in i vår tid. Tänk Alfred Hitchcock, Brian De Palma eller Thomas Quicks läkare på Säter…

Det är en klassiker av högsta rang. Det finns ingen tvekan om dess historiska värde men hur står den sig idag? Om man skulle drista sig till att försöka skala av proveniensen, dess cineastiska kultstatus, och bara försöka bedöma Dr Caligaris kabinett utefter nutida berättarnormer, som en egen filmupplevelse.

Hm... en fiffig idé. I teorin, men inte alls genomförbart. Det långsamma tempot (man skulle hinna lägga många ord på Wordfeud bara under den tid det tar för en textplatta att rulla förbi) stör illusionen men mest förödande är det närmast maniska överspelet som till och med får Jan Malmsjö att framstå som en minimalist. Det är väntat så klart, det var ju så stumfilmen kommunicerade men ändå; det som ansågs otäckt för hundra år sedan ter sig idag smått komiskt.

Nej, det är som kulturskatt man ska se Dr Caligaris kabinett, och som sådan är den underbar. En svart skimrande port mot dåtiden, där förutom psykoanalysen även temat med den galna vetenskapsmannen var populärt, och speglade tidens kamp mellan vetenskap och religion. De ynka 71 minuterna är dessutom fyllda av uppfinningsrikt egensinne och vändningen mot slutet står inte nutida thrillers långt efter, men lika mycket övertygar den kreativa produktionsdesignen, där de sneda och vinda kulisserna går hand i hand med berättarens vansinne.

Det var en lågbudgetproduktion tillkommen strax efter det första världskrigets slut, då det enligt historieböckerna var elransonering i Tyskland, vilket – med tanke på att expressionismen jobbade hårt med spelet mellan ljus och mörker – innebar en del problem för Robert Wiene och anhang. Så i brist på lampor skapade man skuggspel genom att helt sonika måla stråk av ljus och mörker på väggarna i studion.

Kul också att den galet vansinninge Dr Caligaris utseende lär vara modellerat efter det gamla filosofiska granitblocket Schopenhauer, som fortfarande var ett någorlunda färskt namn under förra 20-talet.

Det finns hur mycket liknande trivia som helst att ta del av, så ta gärna en tripp på webben innan ni ser filmen – som släpps på bio i restaurerad 4K-form på måndag den 20 april och kommer som vod den 4 maj.