”De dagar då himlen är lika vit som jorden kan de döda tala med de levande.”

Gammalt isländskt ordspråk, myntat av Okänd.

Just en sådan dag följer vi på behörigt drönaravstånd en bil som kör snabbt på en slingrande väg i det öde landskapet. Ett klassiskt sätt att starta en film, vi är på väg någonstans. Som någon smartbyxa har sagt: Alla filmer handlar om någon som ger sig av, eller kommer hem.

En vit, vit dag berättar om både och.

Bilen framför oss kör nämligen plötsligt av vägen, störtar ner i avgrunden.

Efter det, en tablå över en platt liten byggnad i mitten av ingenstans, i karg natur. Den ligger i flera minuter med samma utsnitt men med ett klipp var annan sekund där vädret skiftar, några hästar knallar in i bild och försvinner, huset förändras så sakteliga. Någon håller på att göra om lagerbyggnaden till ett hem.

Under de första tio minuterna får vi några ordväxling mellan de som vi får anta ska bo där. En liten tjej, antagligen hennes mamma, och troligen flickans morfar. Sedan tillbaka till den framväxande bostaden.

Lite senare möter vid den grånade huvudpersonen Ingimundur under en terapisession. Att kalla den fåordig vore en underdrift.

Det är som att pressa blod ur en sten.

Terapeuten frågar:

Vem är du? Och svaren kommer, motvilligt:

Man.

Pappa.

Morfar.

Polis.

Vad vill du?

Bygga hus.

Vad vill du inte?

Inte bygga hus.

Ingimundur är i det närmaste katatonisk, svårt skakad av sin frus död.

Jo, det var hon i den där bilen, men det tar ett bra tag innan vi får reda på det. Manus- och regiansvarig Hlynur Palmason är inte direkt en sladdertacka. Delar ut sin info som det vore guldklimpar vi knappt är förtjänta av.

Ingimundur släpper varken ut eller in några känslor, förutom då när det gäller det lilla barnbarnet Salka, som ofta bor hos honom i det hus han hela tiden håller på att färdigställa. Med henne kan han fortsätta leva – men inte ens hon kan stoppa de hämndkänslor som blossar upp när han får reda på att frun före sin död varit otrogen.

Mannen som har jobbat stenhårt på att hålla allt som normalt, som hyschat dottern när hon vill prata om mammans död, kan inte längre hålla de bultande känslorna inne. Men okej, det är en isländsk man vi pratar om, det blir inga gälla röster eller rödgråtna ansikten, bara en målmedveten mental rörelse framåt mot den älskare som Ingimundur håller ansvarig för fruns död.

Men det handlar egentligen inte om hämnd, snarare om kärlek. Och svek, i olika skepnader. Kanske främst om kommunikation. Mellan de döda och de levande, mellan Ingimundur och Salka och i förlängningen mellan filmmakare och publik.

95 procent av världens filmberättare säger för mycket, det är alltid upplyftande att möta en representant för de återstående fem procenten.

Men om det fåordiga ändå ska tala med emfas krävs en fotograf med känsla för de undre lagren av mänsklig kommunikation, och det har Hlynur Palmason onekligen i svenska fotografen och konstnären Maria von Hauswolff, som även plåtade filmmakarens förra, ännu kärvare film om grovhuggna män, Vinterbröder.

Det storslagna och det karga, det nära och stillsamt lakoniska. De insprängda, porträttlika bilderna på omgivningens reaktioner när Ingimundur blåser topplocket är lakoniskt underhållande och sällsamt finstilta på samma gång.

Ett egenartat fotografi som sitter kvar i sinnet långt efter det att berättelsen klingat av.