Det är inte mycket som går rätt i den första filmen från Camilla Läckbergs och bröderna Alexander (skådespelare och producent) och Baker Karims (regi) nystartade produktionsbolag.

Pitchen bakom Camilla Läckbergs debutmanus är ändå fantasieggande (även om den idag är allt annat än unik): ett dödligt virus har tagit kål på halva mänskligheten och på ett hotell bor ett okänt antal rikingar som betalat svindyrt för att härda ut i lyxkarantän. Däribland frikyrkopastorn Erik och den emotionellt sargade läkaren Anna som aldrig kunnat yttra orden ”Jag älskar dig”.

De få gästerna är helt isolerade från varandra genom komplexa scheman och all kontakt är förbjuden. Men Alexander Karims och Lena Endres figurer råkar ändå stöta ihop och börjar sedan föra en dialog via walkietalkie.

Budgeten är låg, det syns i både produktionen och den pinsamt blaffiga produktplaceringen av dramats spelplan, ett hippt hotell i Stockholms innerstad vars namn exponeras så ofta och så flagrant – i bild, text och dialog – att hela klabbet stundtals ter sig som en väldigt seg och missriktad reklamfilm.

Alexander Karims Youtube-pastor är en man som påstår sig ha höga ideal men har flytt in i lyxkarantänen med hjälp av de miljoner han drar in från de arma själar som tror på hans predikningar – en omständighet som också den krassa Anna kommenterar. Bra! En möjlig ingång till en fördjupning av karaktär och konflikt?

Nope, det får inga konsekvenser. Manuset vill ändå att vi ska tycka att han är en fin och filosofisk kille. Det funkar så där…

Som det mesta andra. Det sitter inte ihop. Så fort man börjar tänka efter börjar illusionen knaka i fogarna. Varför har de inte kontakt med andra utanför hotellet? Mobilnätet verkar ju fungera, i alla fall inledningsvis, och webben gör det helt klart eftersom det först mot tredje akten meddelas att nätet nu ligger nere.

Romantiken spirar osannolikt snabbt; gror under den korta tiden till en så djup kärlek att Anna äntligen får uttala sin önskade kärleksförklaring. Känns som en ren skrivbordsprodukt. Manuset behandlar figurerna som de vore de sista två överlevande, vilket skulle göra den akuta attraktionen dem emellan lättare att förstå, men så är ju enligt samma manus inte fallet.  

Okej, det är filmad teater, man ska kanske inte kräva för mycket av kringverket – och filmmakarna ska ändå ha en eloge för att de vågar ta ut svängarna i trång miljö. Men pretentionerna är ändå så pass höga att fallet blir hårt. Glaciär är nämligen en film som vill vara djup och ”intellektell” men bara släntrar fram på grunt vatten.

Och apropå vatten: Scenen där de tu möts i hotellets pool, åtskilda av en glasvägg, och börjar hångla – på var sin sida om glaset – är... speciell...

Samtidig premiär på bio och Viaplay 30 april.