Den franska filmskaparen Claire Denis är starkt förknippad med sociala dramer som Nenette och Boni, och kanske framförallt min favorit, den kolonialkritiska White material, där Isabelle Huppert excellerade som plantageägaren i Afrika som tvingas fly sin egendom när revolutionen kommer.
Därför var det ju lätt överraskande att läsa att Denis var aktuell med en romantisk komedi. Men det visar sig vara en sanning med modifikation. Det är sannerligen ingen ordinär romkom som vi lärt känna dem, den här filmen skulle inte ens passera pitchstadiet i USA. Snarare är det en sävlig och extremt pratig sak som dock hyser en säregen charm. En mellanfilm, ett hjärteprojekt, enligt uppgift ihoprafsat på kort tid.
Det börjar med en närgången blick på misslyckad sex mellan huvudpersonen Isabelle (Juliette Binoche) och hennes gifte (och osedvanligt osympatiske) älskare. Mitt under akten frågar han om hon hade lättare att få orgasm med sin förre älskare vilket får Isabelle att tappa farten.Senare, när hon berättar för en väninna om mannen ifråga avslöjar hon att hon bara får orgasm om hon tänker på honom som ett svin. Ja, hon har en hel del knepiga saker för sig, den där Isabelle.
Det är första gången, i filmen, som orerandet stör känslolivet, men det ska komma mer. Mycket mer. Fördomen om fransk relationsfilm är att det är mycket prat och lite verkstad. Det är bara förnamnet här. Isabelle och hennes olika älskare pratar, pratar och pratar. Och sedan pratar de om hur de har pratat. Intellektualiserar, relativiserar.
Jo, det är riktigt. Man blir galen! På dem, på manusförfattaren, på regissören. Så smått på sig själv också, eftersom man ändå kan känna igen det där ältandet. Och där i ligger också humorn. För den finns ju såklart här, även om den är mycket diskret, och tragikomisk. I upprepningen. Trots allt orerande, eller snarare tack vare allt orerande.
För precis som landsmaninnan Agnes Jaouis, och för all del Woody Allens, relationskomedier är detta den ältande neurotikerns spelplats. Men till skillnad från de nämnda tu skämmer Claire Denis och medmanusförfattaren Christine Agnot inte bort oss med kvicka repliker. Här rör det sig snarare om ett slags utnötningskrig, som ger det gamla fina uttrycket ”prata hål i huvudet” en ny påfrestande innebörd.
Vi gnäller och ältar för mycket, tycks Denis & Agnot säga. Och det är bara att hålla med.
Let the sun shine in
Betyg: 3
Regi: Claire Denis
Manus: Christine Agnot & Claire Denis
I rollerna: Juliette Binoche, Xavier Beauvois, Sandrine Dumas m fl