Svenska nyhetsmedier har en irriterande slapp tendens att referera till sociala medier. I värsta fall kan det räcka med att en person, vilken som helst, har uttryck en stark åsikt på Twitter för att en klick-kåt redaktör kan använda det som grund för ett telegram: ”På sociala medier tycker man…”

Det är lika sunt som att man skulle referera till vad någon foliehatt har sagt i Ring P1.

Peter Dalle (manus och regi) har möjligen tänkt likadant. I inledningen till den här sketchfilmen får vi en scen med en nyhetsuppläsare där man i rullande text i nedre bildkant kan läsa en galen åsikt följt av ”det tycker lägenhetsinnehavaren Bruno Demens”. Kul! Nä, inte efternamnet, utan tituleringen. Expertis och kunskap är inte längre något att komma med, det räcker med att yla högst för att höras. Typ.

Det har gått 24 år sedan Lorry-gängets förra film, Yrrol, och gruppen har decimerats men kärnan Dalle/Reuter/Ulveson/Månsson är beständig och har dessutom utökats med humorkollegorna Henrik Dorsin, Björn Gustafsson och Nour El Refai. När man föryngrar gör man det alltså med några av de främsta i branschen, och med en sådan ensemble är det så klart svårt att köra helt fel. Vilket man alltså ändå nästan har gjort.

Precis som i Yrrol får driften med den samtida människans futtighet en världshistorisk fond. I den förstnämndas inledning får den antike grekiske profeten Teiresias en vision om hur framtiden kommer att te sig i ett främmande land i norr, medan Peter Dalle här tar sats ända från the big bang och därifrån berättar om människodjurets ständiga jakt på något bättre, om vår flykt från verkligheter av olika art.

I en linje följer vi Josef (Gustafsson) och Maria (El Refai) som färdas norrut för att nå det förlovade landet Södertälje, medan ett äldre svenskt par med åldersnoja reser åt andra hållet, för att hitta meningen med livet medelst astrologisk magnetterapi och fubick-dieter.

Det vore synd att säga dessa ramhandlingar erbjuder speciellt mycket… ram. Lyrro är precis som Yrrol ojämn som en småpackad krogshow, en kärvande mix av iakttagelser och lyteskomik, men där den underhållande första filmen hyste några scener som blivit klassiker (ollningen, mansplainandet innan uttrycket fanns) är detta en mer lättglömd historia.

Perspektivet är dessutom ett annat: För 24 år sedan stod Lorry-gänget mitt i samtiden, skrattade åt oss alla, åt hur vi beter oss, nu får jag känslan av att Peter Dalle står vid sidan av, och snarare sörjer över hur alla andra beter sig.

Men okej, även Lyrro placerar oss mitt i nyhetsflödet. Bäst är ett möte i kommunhuset i Södertälje där en diskussion om böneutropets varande eller icke varande urartar i kaos där en imam, en präst, en rabbin, en företrädare för allergiförbundet, en glåmig sekreterare och en ängslig liberal kommunpolitiker drabbar samman. Scenen med sin udd mot svensk ängslighet och mot det skenheligt korrekta, summerar egentligen hela filmen.

Annars vevar Peter Dalle mot allt och alla. Mot PK-elit, rasister, genusteoretiker, radikalfeminister, brunskjortor, politiker, journalister – ja, mot det mesta. Vilket ju är kul men tyvärr är de flesta av sketcherna på tok för trubbiga för att någon ska behöva känna sig träffad, vilket ju är ett tydligt symptom på en bristfälligt vässad satir. Några idéer märkligt segdragna, utan vare sig styrsel eller poäng.

Så här på andra sidan Killinggänget, och i jämnhöjd med Grotesco och Youtube-gängen känns Lyrros krogshows-kynne lätt daterat, men okej, Dalle försöker heller inte kommunicera med kidsen, utan med det äldre gardet som tycker att det var bättre förr.