Autenticitetsbegreppet har ju utmanats rejält på senare år i film och tv. Många bildskapare kittlas av tanken att snurra till det för publiken genom att mixa påstått dokumentära bilder med tydligt fiktiva.

Och visst, mata på bara!

Just det här lilla hörnet av kritikerkåren kan i princip inte få nog av metaprojekt där berättardimensioner smälter samman i en dynamisk dans av illusion och fakta.

Men det måste ändå serveras med lite finess och tanke. Det smärtar att behöva säga att det tyvärr saknas i detta entusiastprojekt, där den låga budgeten sägs vara ihopskrapad av upphovspersonerna själva.

Mareld, som beskrivits som en Blair witch i skärgården, berättar om en inspelning av en skräckfilm som går snett. Fiktionen i fiktionen handlar om fem rätt odrägliga människor som åker på fyrsafari och hamnar på en ö där gengångaren Maran enligt sägnen härjar och skrämmer slag på folk. Eller finns hon möjligen bara i den mentalt bräckliga Ninas hjärna?

Ett mer reellt hot kommer i den ”dokumentära” delen; en aggressiv militärtyp som vill få filmteamet att lämna ön eftersom det pågår en militärövning.

Tankegodset erbjuder inga nya vinklar och vrår, stannar vid ett högst basalt konstaterande att allt du ser inte behöver vara sant.

Detta dessutom klargjort i rejäla planteringar, för säkerhets skull upprepade några gånger, som varnar för att det här är en film som dribblar med verklighetsuppfattningen. Men metakonceptet är tämligen uddlöst, inte minst då man gjort övergångarna mellan de olika berättarnivåerna så tydliga att vi aldrig behöver fundera på var i illusionens hierarki vi befinner oss.

Andra skeenden från filmens verklighet, som hela militärspåret och den råddiga avslutningen, är i sin tur ett svårtytt tumult av skrikande människor och maskerade våldsmän. Kaoset är totalt, frågorna många och det är lätt att misstänka att bärande information (backstory? huvudpersonernas motiv? skurkarnas dito?) ligger på klipprummets golv.

Så ja, teamet bakom Mareld når sitt mål, att förvirra publiken – men knappast på det sätt man tänkt sig.

Uppsåtet att göra svensk skräckmeta är gott och filmmakarnas engagemang smittar av sig, men när man ger sig in i fajten om det svenska folkets begränsade biopeng måste man kunna locka med mer än så.