Orca är den latinska termen för späckhuggare, ett flockdjur som inte mår bra om det blir isolerat. Med andra ord en finurlig referens och titel, som summerar konflikten i Josephine Bornebuschs relationsdrama om hur den sociala distanseringen påverkar oss. Ja, om det inte vore för att nämnda sentens uttalas i med stora bokstäver, och på så sätt dränerar den på finess.

Synd. Det hade varit roligare att göra den kopplingen själv.

Men annars är det en rolig, trovärdig och engagerande betraktelse av den neurotiska medelklassen rädslor och tillkortakommanden. Det är vardag, men inte banal sådan. Många små fyndiga detaljer, i både dialog och rekvisita.

Josephine Bornebuschs stjärna är fortsatt på uppåtgående. Och rättvist så. Hon är en renässansmänniska som ständigt lyckas koppla in sig på den där nerven som vi kan kalla det mänskliga vardandet. Men hon gör det med lätt hand. Den här gången tillsammans med manuskollegan Gunnar Järvstad.

Här möter vi ett gäng personer av olika åldrar som av en okänd anledning tvingas isolera sig i sina hem, och därför bara kommunicerar via skärm. Jo, det är så klart Covid-19 som är inspirationen men i filmens verklighet stannar även de unga hemma, och är alltså inte ute och slår sina åldersrasistiska klackar i klubbtaket. Det handlar om vänskap och kärlek, och brist på det samma.

Regissören och manusförfattaren Bornebusch har hyllats hårt för sina två upplagor av serien Älska mig. Vilket är en hyllning för mycket. Den första säsongen var klockren, med ett helt otvunget naturalistisk agerande som gav illusionen extra stadga. Det kändes som ett verk som kom direkt ur upphovspersonens hjärta, medan tvåan verkade komma direkt från en inkallad dramaturgs hjärna.

Inget fel i det men det ger en mer mallad historia där rollfigurerna snarare än att bete sig som folk, beter sig som folk gör på bio. Slutet är bedrövligt i sin påklistrade harmoni. Bornebusch verkar vara svag för lyckliga slut, så även här, men ett (1) mörkt stråk får ändå ligga kvar och skava när eftertexterna rullar.

Visserligen infinner sig en känsla av sitta och titta på spillbitar från Älska mig, men de är i så fall väldigt fint hopfogade. Dels rent tekniskt, det måste ha varit ett riktigt hästjobb för att få ihop de enskilda scenerna så här pass friktionsfritt, dels tack vare stjärnensemblen som alltså bara spelar mot en skärm, men ändå har full avslappnad närvaro.

Orca är som en tv-serie i koncentrat, eller om man så vill: en teaterpjäs där publiken sitter i knät på aktörerna. Likväl lever det.

Om man främst gillar film för mediets förmåga att måla upp vida fantasivärldar är detta ingen fest, men den som går igång på begåvad och underhållande dialog har kommit helt rätt.