I den klassiska tyska romanen ”På västfronten intet nytt” från 1928 beskrev Erich Maria Remarque, som själv stred i första världskrigets skyttegravar, kriget som det helvete det är. Och varnade också för nationalismen som göder det hat och främlingsrädsla som är krigets nödvändiga mylla.

Boken sålde som smör i ett krigstrött Europa, tills Hitler kom till makten då det ”moralsänkande” verket var en av de första att hamna på nazisternas bokbål. Och sedan brakade det som bekant lös igen.

Romanen har alltså hundra år på nacken men har konstigt nog bara filmats två gånger tidigare, dels Lewis Milestones filmskoleobligatorium från 1930, dels i en mindre lyckad TV-version från 1979. Den här tredje tolkningen är tyskarnas första omfamning av materialet och resultatet är både ambitiöst (lär vara Netflixs dyraste produktion hittillls) och slagkraftigt.

Historien om den unge tyska soldaten Paul Bäumers helvetesvandring genom västfrontens blodsprängda gravfält börjar på universitetet där unga män med bågnande bröst lyssnar till rektorns nationalistiska brandtal om plikten mot Gud, kejsaren och fosterlandet.

I anslaget dessförinnan har vi dock sett en annan soldat lida och dö, nedtrampad i gyttjan, fått följa hur hans uniform efter det, likt tiotusentals andras, lappas, lagas och tvättas för att sedan klä ett nytt slaktlamm. Vi visste så klart redan innan dess att Paul och gänget snabbt kommer få sina drömmar om ära krossade under verklighetens larvfötter men den där inledande sekvensen är genial och krass, ger en otäck bild av krigets maskinella logistik.

Vi befinner oss till största del bredvid Paul men får då och då insyn i det politiska och militära spelet bakom kulisserna och det är, så klart, ingen vacker syn. Filmen säger väl egentligen intet nytt men den gör det med ett maffigt foto och stilig produktionsdesign, som skulle må ännu bättre av att blåsas upp på stor duk.

Många filmare har känt sig kallade att göra antikrigsfilm, men få levererar, fastnar till slut i konventionens ävja där hjältedyrkan och krigsromantik letar sig in. Antingen för att det ligger så inympat i kulturskaparen att hen inte noterar det själv eller av den cyniska anledningen att sorg, desillusion och ångest inte säljer lika bra som mandom, mod och morske män.

Paradexemplet är Steven Spielbergs ”Rädda menige Ryan” (1998), som salufördes som en sann bild av andra världskrigets elände, och jo, den första halvtimmen är grym realism men sedan kan inte Spielbergs Hollywoodhjärna hålla sig längre och så blir det sentimental heroism för hela slanten. Och en massa Oscars.

Se hellre Terrence Malicks ”Den tunna röda linjen” (även den 1998) som faktiskt lever upp till epitetet ”antikrig”. Så även ”På västfronten intet nytt” – som dessutom känns extra vältajmad i ett Europa där nationalismen återigen är på frammarsch.