Efter ett harmoniskt intro där Sean och Martha pratar framtid och putsar på det redan färdigställda babyrummet kör värkarna igång och med dem en 23 minuter lång sekvens med en hemmaförlossning som går från spänd förväntan till sekretstänkande trauma. Akut, intensivt och närmast gynekologiskt närgånget. Sannolikt en av filmhistoriens mest otäckt trovärdiga förlossningsscener, en passage som fördjupar det drama som följer, skapar en mörk mental fond bakom Marthas agerande efter det dödliga förloppet.

Jo, barnet dör precis efter det att Martha fått upp det på sin mage. Nej, det är inte en spoiler, bara ett redogörande för den premiss som kickstartar ett nervigt drama om sorgebearbetning vars trådar trevar ända bort till Marthas mamma Elizabeths födelse i ett judiskt ghetto i nazisternas Europa.

Men mest av allt handlar det om en själsstukande sorg som inte får blomma ut, och därför blir stor och skrymmande. Medan omgivningen försöker bringa ordning i tillvaron genom att söka en orsak och mening i förlusten – Sean och Elizabeth stämmer bland annat barnmorskan –  går Martha allt längre in i ett alienerat tillstånd.

Den dynamiska ungerska duon Kornél Mundruczó (regi) och Kata Wéber (manus) vann i Cannes 2014 med den mäktiga politiska allegorin Revolten och gjorde därefter Destination Europa, ett udda flyktingdrama med Kristuskomplex. Den här gången, med sin första amerikanska skapelse, zoomar de in på ett mindre drama, som dock på ett personligt plan så klart ändå är enormt.

Deras förkärlek för metaforer och stark symbolik känns igen. De återkommande panoramabilderna över den bro som förmannen Sean är med och bygger, är vackra och slående. Bron växer långsamt fram, från varsin sida av sundet. Men hur mycket jobbet än framskrider verkar det inte som de två delarna någonsin ska kunna mötas. Subtilt är det dock inte.

Wéber och Mundruczó lassar på med groddar, äpplen och röda kappor och möjligen går användandet av metaforer lite överstyr men det är marginalanteckningar i ett annars intuitivt drama där långa tagningar med vig och rörlig kamera ger påtaglig närvarokänsla.

Vilket även förstärks av en ensemble som tror på varje stavelse de yttrar. Vanessa Kirby (prinsessan Margaret i The Crown) lotsar sin Martha genom hela känslopaletten och är rättmätigt favorittippad inför Oscar, medan Shia LaBeouf gör sin Sean med explosiv inlevelse.

Ikonen Ellen Burstyn gör mormor Elizabeth med självklar tyngd.

Triggervarningar är ett fånigt fenomen för en ängslig tid men här kan det vara på sin plats: De som går i väntans tider kan gott vänta ett tag till, på att se filmen alltså.

Premiär på Netflix 7 januari.