”Jag skäms som en hund!”

Regissören Tomas Alfredson bad om ursäkt till biopubliken när det blev klart att hans tänkta juldagspremiär, som en följd av rådande coronarestriktioner, skulle gå direkt till strömning på Cmore.

Man kan förstå hans besvikelse men för gemene man spelar det nog ingen större roll. De slipper lämna soffan och sparar faktiskt en massa pengar – det är som bekant inte helt billigt att ta med hela familjen på bio.

Nå, det rör bara en film, men om fler bolag skulle låta sina filmer gå direkt till VOD (som bla Warner bros i USA) så vore det så klart ett reellt hot mot biobranschen.

Jönssonligan var en gång i tiden en pilsnerfilmartad angelägenhet som väl mest uppskattades av barn, sedan kom Lilla Jönssonligan – vilket var lite förvirrande eftersom den också riktade sig till barn. 2015 gjordes ett försök att ge konceptet ett (något) mer vuxet tilltal men det gick sådär, och nu har vi gått varvet runt, till en fundamental reboot.

Barnsligheten finns kvar men buskisen har ersatts av en lite fyndigare komik, med lättare skruv. På så sätt är detta den bästa Jönssonligan hittills. Vilket i och för sig inte säger jättemycket.

Precis som i den första svenska upplagan görs ligan av några samtidens folkligaste komiker och underhållare, Anders ”Ankan” Johansson är Vanheden, David Sundin Dynamit-Harry, Hedda Stiernstedt gör Harrys fru Doris – och så Henrik Dorsin som ger sin variant av Sickan en fläkt av John Cleese.  

Tomas Alfredsons namn och renommé har lockat många av landets finaste skådespelare, även till birollerna: Anders Mossling, Lena Olin, Lennart Hjulström, Reine Brynolfsson och många till, samt en ohemult underhållande Marie Göranzon, som spelar mamma Vanheden i en halvskum mamma-pappa-barn-dynamik från Lars Norén-land.

Göranzon har helt korrekt blivit baggenominerad för den här manipulativa martyrmamman.

Andra sidointriger fungerar sämre, som exempelvis Doris och Dynamit-Harrys vardagsliv som mest blir en stoppkloss i en film som är lite för lång (drygt två timmar) för sitt eget bästa.

Men här finns också, som sig bör, en massa fyndiga detaljer, småspännande stunts och en intrikat plan som leder fram till ett Franz Jaeger.

Se upp för Jönssonligan har fått ett mångmiljonstöd från Svenska filminstitutet, det är alltså en massa skattepengar som indirekt tillkommer Cmore (som i och för sig ägs av delvis statliga Telia, så här finns ett slags ekonomisk cirkelrörelse). Hutlöst! tycker många, men om man ser nyktert på det så är det ju faktiskt så filmpolitiken ser ut, även i icke-pandemiska tider.

Då är det istället biografägaren Filmstaden som drar in pengarna på filmerna, och det är ju ett företag som ägs av amerikanska AMC, som i sin tur ägs av kinesiska Dalian Wanda.

Undrar om de har sina pengar i ett Franz Jaeger?