De positiva adjektiven snubblar över varandra i önskan att komma ut som den perfekta definitionen av den japanske Hirokazu Kore-edas senaste bearbetning av Familjen: Komplex, egenartad men på intet sätt svårtillgänglig, bara med ett eget temperament. Lågmäld och eftertänksam men samtidigt uppsluppen och ifrågasättande. Muntert anarkistisk.

Med andra ord en rätt relativt stillsam film som väcker många känslor. Jämfört med hans genombrott Efter livet går dock Shoplifters i turbofart.

Vi möter något som först verkar vara en vanlig men fattig familj som bor tillsammans i mormoderns lilla skjul i utkanten av staden. Pappan och den lilla sonen gör dagliga snatteriturer i affärer för att dra in det dagliga brödet, storasyster jobbar på en peep show, mamma på ett tvätteri medan mormor får in pengar via sin pension och emotionell utpressning av släkten. När de tar hand om en liten flicka tar omvärlden sig in i familjens tajta sfär.

Det vore synd att berätta mer, för trots att det främst är ett socialt medvetet  drama finns här också en eggande gåtfullhet. Kore-eda pyttsar ut informationen om vilka familjemedlemmarna egentligen är i lagom doser, vilket gör att man hela tiden måste omvärdera berättelsen. Snillrikt! Shoplifters ska man se med så lite förhandsinfo som möjligt.

I grunden handlar det om individens plats i det japanska kollektivet, om människor som av olika skäl, främst ekonomiska, hamnat utanför samhället. Shoplifters påminner på så sätt om den gamle mästaren Akira Kurosawas Dodeskaden – som till stor del utspelade sig på en soptipp, bland människor som lämnats kvar när det ekonomiska framgångståget Japan lämnat perrongen.

Nej det är ingen social snyftare, snarare en underhållande och vänligt anarkistisk film som utmanar gängse syn på ägande, moral och inte minst begreppet familj; det ämne som Hirokazu Kore-eda nästan alltid återkommer till, senast i Sådan fader, sådan son. Kore-eda menar att vi stirrar oss blinda på blodsband, på hur folk är relaterade till varandra, inte hur de behandlar varandra. Som någon säger i filmen: Man blir inte en Mamma bara för att man har fött ett barn, man måste förtjäna den titeln.

Kore-eda har dessutom den egenheten att han tar barnen på allvar. I hans filmer finns de inte bara med som bärare av konflikter, något som ska räddas eller gullas med, de får vara lika mångbottnade som vuxna, vilket ju är extremt ovanligt. Men så verkar han också vara en man med djupgående psykologiska instinkter.

Några fler adjektiv: en intrikat, intelligent och inkännande film, med mycket högt EQ.