Dario Argentos 40 år gamla Suspiria var ett barn av sin tid. Innan slasher slog igenom i USA skapade italienaren genren giallo, döpt efter den gula färgen på omslagen till billiga thrillerpockets som var populära i post-fascismens Italien. Enkla, eller icke-sammanhängande historier om ansiktslösa mördare i svarta handskar och hjälplösa (ofta kvinnliga) offer. Filmer som Tenebre, Opera och Inferno har fortfarande en oefterhärmlig kioskdeckar-kvalitet, men Suspiria har överlevt längst i alla filmnördars kollektiva minne.

Filmens grundpremiss är busenkel: den unga amerikanska studenten Suzie Bannion reser till Tyskland för att börja på en prestigefull balettskola som visar sig drivas av en häxcirkel.

Mord, blod och magi följer, men handlingen var helt sekundär till estetiken. Surrealistisk ljussättning, svävande foto och ett plåtmangel-soundtrack signerat syntbandet Goblin skapade ett mardrömslikt mikrokosmos avskiljt från resten av samhället. 

Call me by your name-regissören Luca Guadagnino såg någonting extra i Suspiria som han ville utforska djupare än i en traditionell remake. Nyversionen är snarare en omtolkning av originalverket, och mer konstnärligt ambitiös.

Det märks kort sagt att Guadagnino haft en ordentlig budget. Berlin 1977 har kanske aldrig varit så mycket Berlin 1977 som i nya Suspiria. Fotot verkar fånga alla olika nyanser av grå betong samtidigt som teven konstant refererar till Baader Meinhof-ligans senaste dåd. En student utan koppling till handlingen nämner att han ska se en föreläsning av Lacan. Det är definitivt Berlin 1977, om någon hade missat det.

Suzie Bannion, som 2018 spelas av Dakota Johnson från Fifty Shades-universumet, anländer till den anrika dansakademin med en försynt uppsyn men uppenbar talang. De andra studenterna tisslar om andra tjejer som försvunnit spårlöst. De hårda lärarinnorna, som visar sig vara häxor, börjar grooma Suzie för någonting ockult.

Samtidigt följer vi psykologen till en av de tidigare studenterna, som långsamt gör det detektivarbete som polisen inte är intresserade av. I ett lite för långsamt tempo trappas häxkraften upp, och infekterar dansrutinerna på ett sätt som får baletten i sig att likna häxkraft.

Det ligger en kuslig atmosfär över hela akademin och det är helt klart störande när en av studenterna går in i en marionett-liknande dansrutin där en förhäxning gör att hon bryter alla ben i sin egen kropp.

Problemet är att Guadagnino tror att han gör någonting djupare än att spela på våra simplaste känslor, men vad är det exakt han vill ha sagt? Han är helt klart förälskad i sin egen idé om Suspiria men klarar inte av att verkställa sin vision. Vem som helst kan se att han borde klippt bort en tredjedel av de svullna två timmar och 30 minuterna som Suspiria tar för att gå från intressant till sömnmedel.

Luca Guadagnino visar också ännu mer av det som bara låg gömt i källaren på originalfilmen, vilket också är nyversionens höjdpunkt. När det rent sataniska slutet äntligen kommer är det tyvärr redan försent. Nya Suspiria är så förälskad i sin tunga ”konstnärliga” kostym att den helt ignorerat vad en skräckfilm ska göra: skrämmas.