Modevärlden, de superrika och djungelns lag. Guldpalmsvinnaren ”Triangle of Sadness” är en historia om cynism i tre akter. De otippade ciceronerna genom verket är modellerna Yaya och Carl som inledningsvis bråkar om en nota. Carl är nyvaken feminist och synar könsrollerna som ter sig extra udda i en bransch där kvinnor tjänar mest. Yayas enorma instagramkonto har till råga på allt gett henne en ”gratis” lyxkryssning och paret vräker sig snart på soldäck, alienerade och uttråkade. Eviga gäster i overkligheten. Andra akten har börjat. 

Övrigt klientel på båten är det smutsiga toppskummet av den allra rikaste percentilen: bland annat en appmiljardär, en rysk oligark i gödselbranschen och ett mysigt brittiskt par som gjort sin förmögenhet på landminor och handgranater. 

Kaptenen gömmer sig i hytten och lyssnar på Internationalen. Det är som upplagt för trubbel. När han så till slut blir tvungen att boka dag för kaptensmiddagen, väljer han en kväll med storm. I skinande vit kostym, i en lutande matsal, tar han emot de rika gästerna varav många redan börjar se bleka ut av sjögången. 

Så börjar kräkfesten, de enda oberörda är besättningen, och så gödseloligarken som hamnar i dryckeslek med kaptenen till långt in på småtimmarna. Medan folk kravlar runt i sina egna spyor och rännskita, befinner sig kaptenen och oligarken i ett drucket ordkrig om marxism och kaptialism.

Det är otroligt roligt. Och äckligt. Östlund leker med kräkningens totala kontrollförlust, dina miljarder är värdelösa när du rullar runt i kroppsvätskor. Övertydligt, javisst, men de extremrika hamnar i obarmhärtig, hämndlysten blixtbelysning och poängen bankas in lika utdraget och fysiskt som i Ferreris klassiska ”Brakfesten” från 1973. Det är omöjligt att värja sig. Låtsas-kräkstekniken är state of the art, ljuddesignen mullrande och kroppslig.

Just när man tror att överklassen straffats färdigt i ett våldsamt crescendo, sätter filmens tredje akt igång. Istället för proppmätthet undersöks överlevnadens och bristens cynism, i en situation där pengar helt saknar betydelse. 

Det är som att Östlund inte kan låta bli att dra sin uppvisning några extra varv. Tyvärr räcker inte manusarbetet och regin till i den sista delen. Den så noga utmejslade konflikten mellan Carl och Yaya blir slapp och vulgär, och den stora poängen dras i långbänk utan kräkandets finesser.

”Ruben Östlund har för mycket pengar och för många ja-sägare omkring sig”. Orden far liksom bara ur mig när nån frågar vad jag tyckte. Liksom de superrikas hunger efter mer skulle Östlund må bra av brist, att någon ransonerade hans inspelade timmar och sidospår.

Att Östlund inte vet när han ska sluta gör mig både ledsen och irriterad, för han dränker allt det där som han gör så bra: Hans fallstudier i mänskligt beteende (som nästan liknar vandringssägner i hur man brinner av iver att återberätta dem), humorn och den frisinnade castingen där Carolina Gynning och Woody Harrelson är lika självklara. 

Jag sörjer att jag inte fick sluta där i spyan, i överklassens diskreta charm.