Halla är en målinriktad körledare i 40-årsåldern som har två mål i livet, att rädda Island undan miljöförstöring, i synnerhet det aluminiumbrytande företaget som knaprar i sig en allt större bit av naturen, samt att försöka få bli adoptivmor. Som en modern Robin Hood, utrustad med pilbåge och en Greta Thunbergsk övertygelse, ger hon sig på företagets infrastruktur, och hamnar snart i mediernas fokus som den anonyma hämnaren. Skulle hon bli infångad och avslöjad vore hennes möjligheter att få adoptera ett barn små.

I intrigpotten läggs också ett lättare romantiskt intresse och Hallas knepiga relation till den identiska tvillingsystern Àsa.

Samt en återkommande sydländsk turist som vinglar omkring på sin cykel i obygden, som vore han en lämning från snubbelkomedin Göta kanal.

Det går bra för manusförfattaren och regissören Benedikt Erlingsson. Med sina hittills två långfilmer har han lika många gånger vunnit Nordiska rådets filmpris. Både debuten, komedin Om hästar och män och Woman at war är marinerade i den kärva men i grunden hjärtliga humor som vi förknippar med filmer från den lavasprinklade ön i Norra ishavet. Här är naturen ständigt närvarande som en egen rollfigur, en storhet att räkna med och förhålla sig till, i verkligheten och i fiktion – och i dessa tider av klimatångest en självklar good guy.

Kanske kan det delförklara filmens framgångar, det är lätt att sympatisera med såväl Hallas som upphovsmannens attack på rovdrift av naturen, i biosalongen är vi alla på rätt sida. Hallas aktivisthjärta klappar i takt med Gandhis och Mandelas, vars porträtt hon har hängande på väggen hemma. Hennes kamp är givet god men Erlingssons manus tar sig ändå tid att ge den nyanser vilket räddar Woman at war från att bli fullt så rättrådig som den kunde ha blivit.

Den där kargt humoristiska tonen är såklart skön och underhållande men kan också stundtals bli lite irriterande självmedveten. Som här, med den där tremannaorkestern som dyker upp i tid och otid. Det är ett beprövat hyss, det där att skoja med ljudspåret (i min värld var Mel Brooks först med det i Det våras för sheriffen): Den musik som vi först tror är ett soundtrack visar sig, när kameran zoomar ut, komma från en trio som står ut i vildmarken och spelar. Det är kul första gången, ger ändå lättare ryckningar i smilbanden, men Erlingsson är lite för kär i sin ”tokiga” idé, låter det ske för ofta, ungefär som en bekräftelseknarkande äldre släkting som envisas med att dra samma skämt flera gånger om.

Nå, med det sagt, är det ändå en småcharmig och bitvis underhållande komedi, men som ändå är ett fall bakåt från den mycket mer inspirerade debuten.