Rödluvan, Hans och Greta och årtionden av hillbilly-thrillers med inavlade våldsverkare bär på samma livsviktiga information: Akta dig för skogen.

Men lik förbannat befinner de sig där, nu igen. Ännu ett gäng fotomodeller med Hollywood-leenden ger sig ut för att hajka i Appalacherna och återigen går det åt fanders när de struntar i alla goda råd och beter sig hånfullt mot bonnläpparna.

Det vore lätt att läsa in hipster-USA vs bakgårdsrepublikanerna här, se detta som en karikatyr på den polarisering som växer mellan New York och Trumpville – och det vore i och för sig inte fel – men konflikten stad-mot-landsbygd har funnits sedan neanderthalarna flyttade in i grottor, och subgenren är bara snäppet yngre.

Eller ja, storhetstiden var väl 1970-talet då Motorsågsmassakern, The hills have eyes och de andra visade vad som händer om city-slickers tar sig ton på vischan.

Bäst i klassen är fortfarande John Boormans thriller Den sista färden från 1972, som mitt i alla otäckheter behöll något slags verklighetsförankring men oftare, och i synnerhet här, satsas all budget på splatter och sinnessjukt våld.

Filmen ska ses som en reboot på filmserien med samma titel från tidigt 2000-tal, i alla fall enligt marknadsavdelningen, men det sjuder missnöje bland fansen som inte förstår varför deras älskade serie ska låna ut sitt namn till den här kuriositeten. Tillhör man inte de närmast sörjande kan man ändå konstatera att det Wrong turn har en vetvillig småknäpp ton som blir smått underhållande.

Som den där samlingen olycksfåglar som är vårt resesällskap. De sex unga vuxna utgörs nämligen av rena provkartan på vad som kan tänkas blåsa topplocket på hembränt-surplande lantisar: En arrogant webbutvecklare, en besserwissrande läkarstudent, ett icke-vitt gaypar och en wasp-tjej med svart pojkvän.

Nä, inte så finstilt… men lite roligt. Nästan metakul på Wes Craven-vis. Även om det nog inte är menat så.

Wrong turn tar också konceptet ett steg till och låter det vanligtvis genomonda hillbilly-gänget bli ett mindre hot – ja, de försöker faktiskt hjälpa till lite – och lägger istället monsterrollen på en sektliknande samling människor som sedan 1859 har isolerat sig, och med tiden förökat sig, djupt inne Appalachernas vildmark. Konstigt nog ser de inte inavlade ut, men det är inte den enda saken som ter sig lite udda här. Det gömda folkets påhittade språk, dess högtravande dialog och deras väldigt indiskreta klädseln med djurhudar och dödskallehjälmar… ja, allt blir så härligt skrattretande Grotesco.