Fredrik Sahlin, filmkritiker i Kulturnyheterna. Foto: Don Titelman/SVT.

Fredrik Sahlin om filmåret 2015

Uppdaterad
Publicerad

2015 har varit kvinnornas år, hur ska ens Guldbaggejuryn kunna få ihop tre vettiga nomineringar till Årets manliga skådespelare? Kulturnyheternas filmkritiker Fredrik Sahlin ser tillbaka på ett filmår fyllt av socialt medvetna och verklighetsanknutna teman.

Under året dök uttrycket ”Den breda kvalitetsfilmen” upp i var och varannan branschdiskussion. Alla visste plötsligt att det var just den smått mytologiska och paradoxala kulturyttringen som skulle rädda svensk film, men få hade sett den.

Desto synligare var debutanterna. En hel hord nykomlingar tog sina första men inte stapplande steg i långfilmsformatet:

Årskrönikor 2015

Sanna Lenken ”Min lilla syster” där Amy Diamond och Rebecka Josephsson gjorde sina första dukinsatser; Ronny Sandahls första långfilm ”Svenskjävel” där Bianca Kronlöf huvudrollsdebuterade; ”Efterskalv” av Magnus von Horn och med Ulrik Munther i fokus.

Några andra nybörjare: Amanda Olofsson med ”Unga Sophie Bell”, Bitte Andersson med ”Dyke Hard”, Frida Kempff med ”Vinterboj”.

Vågen av filmer med socialt medvetna och verklighetsanknutna teman når sin topp under året. Det handlar om sexuella övergrepp, ätstörningar, könsmaktsordning och inte minst anti-normativa budskap från såväl Svenska Filminstitutet (SFI) som Helena Bergström (”En underbar jävla jul”).

SFI:s och kulturvärldens tydliga fokus på jämställdhet och mångfald har enligt delar av branschen lett till ett ängsligt klimat, där filmstöd bara ges till de som skriver in rätt antal politiskt korrekta signalord i sin ansökan. Speciellt var det filmkonsulenten Baker Karims mångfaldssatsning ”Fusion” (där pengarna bara kan ges till sökande som är ”rasifierade personer som uppfattar sig själva som kvinnor”) som hamnade i fokus.

På andra sidan åsiktsstaketet är man övertygade om att den här formen av kvotering är nödvändig och att den gynnar såväl filmen som branschen.

Debatten lär fortgå. Klart är att man efter många års kamp kan se att något har hänt med jämställdheten. Fler kvinnor på registolen och fler framför kameran. Under det gångna året har, med några få undantag, (”Ove” och ”Efterskalv”), alla dramer värda namnet haft en kvinna i huvudrollen. Ja, faktiskt så till den milda grad att det är svårt att se hur Guldbaggejuryn ska få ihop tre värdiga nominerade i kategorin Bästa manliga huvudroll.

Kvalitativt var det ett bra om än inte fantastiskt år, men branschen har ändå hissat krisflagg. 2015 var nämligen ett bottenår, rent publikt – alltså när det gäller andelen av den totala summan sålda biljetter som gått till svensk film. Helena Bergströms ”En underbar jävla jul” har dock i skrivande stund sålt drygt 500 000 biljetter, vilket ju pumpar upp slutresultatet, och mycket talar för att ”En man som heter Ove” kommer att ses av ännu fler. Kanske når man ändå till slut upp till de genomsnittliga dryga 20 procenten.

Det kritiserade filmavtalet, som sedan Hedenhös (det vill säga 1963) har varit modellen för att finansiera svensk film drar sin sista suck 2016 och ersätts 2017 av en statlig filmpolitik som än så länge är rätt luddig i konturerna – och i en bransch i ständig kamp för ekonomisk överlevnad fungerar tankar på en osäker framtid som hämmande kryptonit.

Sannolikt kommer vi på grund av detta se färre svenska filmer 2016. Förhoppningsvis är det bara den riktigt sevärda filmen som kommer att göras…

Ja, kanske den där skvadern kallad ”Den breda kvalitetsfilmen”.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Årskrönikor 2015

Mer i ämnet