Den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig tycks trivas i Sverige. Sedan tidigt 2000-tal har hans pjäser spelats flitigt på svenska scener. Halva månen är hans regidebut här i landet och nog gör denne teaterman anspråk på det svenska på fler sätt. Han skriver ett slags mysteriespel där all logik är satt ur spel och allt är föränderligt.

Det är inte så lite Strindbergskt Drömspel över den här pjäsen där den anländande samtidighetscirkusen gör att i morgon kan vara igår och hela universum ryms i en cylinderhatt.

I Halva månen möter vi förortens miljonprogramshus som ett utsnitt av världen. Antydda personporträtt skapar ett mångfacetterat samhälle som rymmer sorg, glädje, smärta, tomhet. Mellan lägenhetslådornas tunna väggar formas människoöden; mannen som inte kan prata, kvinnan som är för tjock för att komma ut genom dörren, killen som tror på djävulen, grönsakshandlaren som förälskar sig i Olga, som i sin tur så småningom förälskar sig i killen på byggmarknaden.

De heter kinesen och libanesen utan att vara vare sig från Kina eller Libanon. Titeln Halva månen antyder förstås världens och människans komplexitet; när månen är full ser vi bara ena halvan, av våra medmänniskor ser vi oftast bara en bråkdel.

Här framkallas radions världsnyheter av skådespelarnas röster och ett atmosfäriskt livesoundtrack av gitarrer och slagverk. Här leks det med ljus och mörker och med tanken att vi alla är som cirkusdjur i manegen.

Roland Schimmelpfennig har skrivit en rörande och ömsint text om människovärde oavsett livsbetingelser, och om att vi fortsätter hoppas trots alla vedermödor. Människorna i hans universum kan bara delvis styra sina liv, här finns rentav en vitsminkad cirkusdirektör som styr och ställer. Det enda raka är att, likt Olga, sätta sig i yogaställning och acceptera.

Översättaren Ulf Peter Hallberg arbetar för att Schimmelpfennig ska få Nobelpriset i litteratur. Inte mig emot – hans dramer är allmänmänskliga och djupt insiktsfulla, samtidigt dråpliga utan att bli banala.