Den som sätter sig att läsa Peter Handkes hett omdebatterade så kallade Serbienbok i tron att hitta provocerande citat om Slobodan Milosevic eller folkmordet i Srebrenica, kommer att bli besviken. Här finns inte en mening till den serbiske presidentens försvar, inte en antydan till ifrågasättande av den vidriga massakern.
Det är en bok som, så som jag läser den, hade ett helt annat ärende: ett slags våghalsigt försök att nå ett nytt språk för konflikten, att hitta nyanserna i ett svart-vitt krig. Ett försök som delat läsarna (och icke-läsarna) i två läger.
Boken består av två långa tidningsartiklar, publicerade i början av januari 1996 i tyska Süddeutsche Zeitung. Texterna bygger på den resa Handke gjorde till Serbien i november 1995, då kriget pågått i över fyra år. På tyska lyder titeln Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit för Serbien (En vintrig resa till floderna Donau, Save, Morawa und Drina eller Rättvisa för Serbien). Och kanske kan ett svar på kontroverserna kring boken hittas redan här.
Den första titeln speglar att det rör sig om ett sökande, litterärt resereportage, där författaren velat gå till källorna (floderna!) för att försöka skapa en egen, nyanserad och för honom sann bild av Serbien. Den andra titeln, som sattes av tidningsredaktionen, signalerar mer att det rör sig om ett färdigt ställningstagande: en polemisk, politisk pamflett.
Handkes skäl till Serbienresan var hans tilltagande ilska och vanmakt över det han (i likhet med många andra) uppfattade i krigsrapporteringen: att offentligenheten och medierna redan från början valde en ensidig, mekanisk och cementerad hållning där serberna var de onda, bödlarna, och de övriga före detta jugoslaviska folken var de goda, offren. Färdigformulerade och självsäkra åsikter som, enligt Handke, byggde på hörsägner och okunnighet. Han menade även att åsikterna uttrycktes på ett schablonmässigt och klichémängt språk, utan kontakt med den mångtydiga sanningen.
Med sin Serbienresa ville han bjuda motstånd – ord som motvikt, motsats, motsägelsefullhet genomsyrar texten. Utifrån sina egna sinnen ville han uppleva den verkliga ”livsvärlden” (ett filosofiskt uttryck lånat från Husserl), och gestalta den på ett sökande, prövande språk. Och här är han sig själv och sitt övriga litterära verk trogen:
Jag har ingen ideologi, jag har ingen världssyn, inget riktigt budskap till världen. Mitt budskap ligger i att ändra meningarna så att meningarna blir material, så att jag kan försöka omarbeta min språklösa erfarenheter till ett slags andra natur. (Die Zeit, 2019-10-10)
Jag tror dock att det fanns ett ytterligare skäl för Handke att skriva boken, ett skäl som handlar om utanförskap och identifiering med det som sker i periferin (se Nobelprismotiveringen). Serberna beskrivs genomgående som fredlösa: exkluderade, utestängda, avskurna, utan rätt till sin egen berättelse. Återkommande är hur tysta de är. Litterärt är det nästan väl tydligt understruket med den tilltagande vintern och det allt tätare snöfallet – som även hindrar Handke själv att lämna den serbiska by han besöker. Tillsammans (!) sitter de där, avskurna från omvärlden, både bokstavligt och bildligt ute i kylan.
Men – genom hela boken ifrågasätter Peter Handke sina egna bevekelsegrunder och reaktioner. Nästan varenda tanke följs av ett frågetecken. Och hans egna reaktioner är motstridiga: en del av honom lägger en tung skuldbörda på serberna, till exempel för ”blodbadet i Bosnien-Herzegovina”, en annan del av honom vill direkt hitta en motbild med döda, serbiska offer.
Redan i Handkes vilja att gå emot den gängse bilden av ”fienden”, finns förstås en grogrund för konflikter. Men jag tror att även hans språkliga sökande kan leda till kontroverser. Meningarna är vindlande långa, sökande, prövande – gärna avslutade med frågetecken. Ofta med oräkneliga inskjutna bisatser, också de med frågetecken. Även enskilda ord följs av frågetecken. Det är ett prövande sätt att skriva, och ett prövande sätt att läsa. Det är lätt att börja svara själv, och därmed lätt att hamna i de förutbestämda åsikter man har, och i sitt förutbestämda sätt att läsa. Därmed är det lätt att göra det som Handke vill utmana: bli kvar i det generaliserade, färdiga, icke-ifrågasatta.
Själv ifrågasätter han till och med sitt eget val att skriva om just Serbien, när så oändligt mycket mer lidande ägt rum i Bosnien. Men, skriver han, hans arbete är något annat: ”Att hålla fast vid onda fakta, det är rätt. För fred behövs dock någonting mer, inte mindre viktigt än fakta.” Det han syftar på är just ett annat språk, ett slags ”poetiskt ingripande”, där han vill att motparterna slutar att kasta slagord som som ”nationalist”, ”revisionist”, ”blodig diktatur” på varandra, ord som hindrar försoningsförsök och ömsesidig förståelse.
I efterhand han man konstatera att han inte lyckades med det arbetet. Handkes försök att nyansera bilden av både serberna och Jugoslavienkrigen har inte landat där han önskat. Kanske är det svårt att hålla fast vid de grå nyanserna i ett svart-vitt krig. Men att hans ärende har misstolkats och missförståtts ett otal gånger sedan texten skrevs, hittar nog huvudsakligen sin förklaring utanför just den här bokens pärmar – i det tydligt mer kontroversiella han skulle komma att skriva, säga och göra under de kommande åren.