Håkan, vi ska inte till Ankeborg.
Men säg inte så!
Inledningen av den underbara filmen Sunes sommar från 1994. Peter Habers pappa Rudolf till Gabriel Odenhammars Håkan, på väg till resebyrån där Greklandsresan blir för dyr och husvagnssemestern ett faktum.
Nioåriga Håkans önskan att åka till Ankeborg sätter fingret på min känsla inför Vänner-återföreningen. Låt mig återkomma till det.
Jag är ett stort Vänner-fan, det ska sägas. Ett sånt som som kan nästan alla avsnitt utantill och kan sätta på ett avsnitt i sängen sent på kvällen, lägga huvudet på den mjuka kudden, blunda och bara lyssna men ändå se till exempel Monica dance around all covered in marinara sauce bakom ögonlocken.
Det är ju lite underligt förstås, men vi är fler än man tror. Jag har aldrig känt skam över mitt Vänner-intresse, över de hundratals timmar jag lagt på serien. Jag ångrar inget!
Men nu skäms jag, för jag förstår att jag, liksom alla andra Friends-fanatiker runtom i världen, förväntas jubla och med entusiasm kasta mig över Den Stora Återföreningen som sen några dagar finns att se på HBO Nordic.
Återträffen har haussats upp till ormliga proportioner sen den annonserades för ett och ett halvt år sen. Först med viss rätt, när många trodde och hoppades att det skulle bli ett nytt specialavsnitt där vi skulle få träffa rollfigurerna igen. De sex neurotiska vännerna Chandler, Rachel, Monica, Joey, Phoebe och Ross.
Men nej. En så kallad unscripted episode skulle det bli. Vi lärde oss snart att det innebär att de sex framgångsrika hollywoodstjärnorna skulle komma och prata om tv-serien och dess betydelse, för dem och för tittarna. Lite som ett Vänner-seminarium.
Att döma av trailern består återträffen mest av de numera mer eller mindre till oigenkännlighet opererade skådespelarnas blödiga hyllningar. Av serien och av varandra.
Som att de förväntar sig att tittarna har samma gråtmilda känsla kvar i kroppen, 17 år efter att det sista avsnittet sändes. När de alla la sina nycklar på på bordet i Monica och Rachels lägenhet och gick och tog en sista fika nere hos Gunther.
Men det är inte för att jag skäms över att tillhöra målgruppen som väntas hacka i sig usel tv med ett leende på läpparna som jag inte vill titta, utan för att jag liksom Håkan också alltid velat åka till Ankeborg.
Många vuxna säger att man kan åka till Disneyland om man vill träffa Kalle Anka och Långben och de andra, för att på så sätt få vara med i sagorna. Men det stämmer såklart inte, varenda unge ser ju att det bara är en ledsam kostym. 100 kilo läskig polyester draperad i sjömansdräkt bryter illusionen lika bra som fillers och en massa botox.
Men man kan förstås åka till Ankeborg, staden finns i fantasin. Några mil bort ligger grannstaden Gåseborg och långt långt i fjärran ligger också Manhattan.
Utanför Central Perk står Phoebe och sjunger Smelly Cat. Phoebe. Inte Lady Gaga.