Vissa epoker är så välskildrade på film att själva ytan, scenografi och kostym, hamnar i vägen. Amerikanska inbördeskriget till exempel: det är som att de bylsiga bomullsskjortorna, höga hängselbyxorna, långklänningarna, bahytterna, de omålade nybyggarhusen och de illgröna majsfälten rör ihop alla filmer om USA:s sena 1800-tal till en sås där det är svårt att bedöma vad man egentligen ser. ”The Free State of Jones” har hela den där kostymen, men berättar en så pass originell historia att den ändå urskiljer sig från röran.

De fattiga vita bönderna i Mississippi tröttnade på att vara kanonmat åt de rika plantageägarna i kriget mot Nord. I de otillgängliga träskmarkerna samlades de vita desertörerna med slavar som rymt, för att så småningom slå tillbaka mot den krigshetsande och utsugande överklassen. Mannen som ledde upproret och utropade ”The free State of Jones” hette Newton Knight, och denna film är ett hjälteporträtt över honom. Han förälskade sig i och fick flera barn med en svart kvinna, Rachel, och deras kärlek ses än i dag på med avsky bland folk i Mississippi.

Det är en mäktig film med patos, som påminner om att krig, klass och pengar i princip alltid hör ihop. Det är de fattiga som får strida och dö i fronten, ibland för ett ädelt syfte, men oftast för att någon annan ska kunna håva in pengar. Newton Knight ger blanka fan i ära eller hjältestatus, han vill helt enkelt inte dö för någon rik plantageägares skull.

Matthew McConaughey gör Newton Knight med absolut självklarhet. McConaughey har med åren blivit en naturkraft med pondus och integritet och hans breda register har fått en mörkare slagsida. Han glider liksom omärkligt in i rollen som egensinnig antirasist och rebelledare, så man inte vet var skådisen slutar och rollfiguren börjar.

Knights armé består av kvinnor, barn, svarta och vita. Alla lika luggslitna, alla lika förbannade och beredda att strida. Filmens absolut bästa scen är när den brokiga rebellrörelsen slår till på bästa trojansk-häst-vis under en begravning. ”Geväret bryr sig inte vems finger som trycker av” säger Newton Knight (på släpig sydstatsamerikanska förstås) tidigt i filmen när han beväpnat tre småflickor för att försvara en gård. Tyvärr tappas kvinnorna och barnen bort längre in i historien. När kriget är över, slaveriet avskaffat på papperet och Knight triumferande läser upp konstitutionstilläggen är det åter mannens historia, frihet, rösträtt, äganderätt som gäller.

Att Newton Knight och hans älskade Rachel levde tillsammans hela livet och fick fyra barn (på samma gård bodde också Newtons vita fru Serena, som han fortsatte få barn med) är minst lika intressant som Knights kamp mot slaveriet. Deras kärlek fick följder långt in på 1900-talet då deras ättling kastades i fängelse för att ha gift sig med en vit kvinna, i strid mot söderns raslagar.

”Hunger Games”-regissören Gary Ross har med hjälp av skohorn och stämjärn pressat in denna bihistoria och istället för en spännande skildring av Knights oortodoxa familjeliv då det begav sig, får vi en absurd men blodfattig rättegång på 1940-talet, med rollfigurer som man inte bryr sig om. Det är en klumpig lösning som stör den annars så rusiga illusionen av att ”vara på plats”.

När Ross håller sig till 1800-talet däremot, vet han vad han pysslar med. Han ger oss dammiga årtal och små duktiga faktatexter att navigera efter, men lyckas ändå blåsa liv i det gamla kriget och faktiskt kasta nytt ljus över det.